Idag har varit en sådan där dag då jag inte kännt för att göra någonting alls, men ändå tog jag mig imorse till Solhem och var med på ABC. Vilket var min näst sista grupptillfälle och imorgon har jag ingen som helst lust att gå till ABC, men det känns som att jag trots allt är illa tvungen. Mycket för att jag och en av ledarna ska avslutningssamtal och för att jag ska kunna säga hej då, till några av deltagarna i gruppen. Blir väldigt intressant att se om den andre som också slutar imorgon, kommer imorgon eller ej och det återstår att se. Får se om jag kan smita iväg tidigare från ABC, då jag absolut inte har någon som helst lust att delta i hela tillfället. Får se hur det blir med den saken imorgon, ska ändå genomföra mitt 1:a aprilskämt som är planerat sedan 1-2 veckor. 

Äntligen är det vardag igen och allt återgår till der normala efter påskhelgen, som stundtals var väldigt intensiv. Kan saken bli bättre, så det nog pga att jag idag har en extra ledig ledig dag och inte behövde gå upp tidigt. Efter denna långa påskhelg blev det att åka till stan, för att uträtta några ärenden och när de var avklarade satte jag mig här på Cafe Viskan. Kände att jag behövde en välbehövlig paus och komma ut bland folk, hjälpte även en äldre dam att ta rätt buss upp till sjukhuset då jag ändå skulle upp dit för att köpa snus. Tycker att det hör till att man ska hjälpa sina medmänniskoR efter bästa förmåga och vid detta tillfälle fick jag ett väldigt trevligt samtal med en äldre människa. Att göra denna lilla handling gjorde min dag ännu bättre. 

Hur som helst är det skönt att ha uträttat alla ärenden samt hjälpt en annan människa, så nu kan jag luta mig tillbaka och bara njuta av tillvaron. 

Vill även dela med mig av ett boktips, påbörjade läsningen av denna spännande bok igår. I ljusets makt som är första delen inGrisha-trilogin och är skriven av Leigh Bardvgo.

Att umgås med min syster och hennes pojkvän på påskafton, kan inte mycket slå men det finns saker som gjorde starten seg. Väl i Jönköping tog det bosktavligen stopp, först tänktes att det kunde vara köerna till Elmia och bilmässan. Men först berodde stoppet på en trafikolycka på E4:an och väl förbi olyckan, var det otroligt långa köer pga bilmässan på Elmia och många av dem som skulle dit var på fel fil. Vilket betydde att trafiken så gott som stod still, i vanliga fall kör man igenom Jönköping på ca 10 minuter eller där omkring men idag tog det mig och föräldrarna 1 timme. Kändes som att köerna aldrig tog slut och att vi aldrig skulle komma ifrån Jönköping och fortsätta mot Linköping, men till sist var vi igenom och kunde fortsätta färden.
Väl i Linköping blev det att hämta syster med pojkvän och direkt åka till Ikea, för lunch och sedan shoppa loss. När Ikea var avklarad blev det att sätta upp en hylla och lampa, hänga upp gardiner och till sist fixa våfflor med grädde och sylt.

Önskar alla besökare glad påsk och fortsatt trevlig helg!

Återigen var det dags att besöka vårdcentralen, den här gången gäller det ett utalag som inte har gett med sig. Ibland är det rent sagt ut hopplöst, när saker inte bara går över av sig själv och att man måste testa massa saker som inte hjälper över huvudtaget.
För jävligt är det när Försäkringskassan plötsligt ändrar utbetalningsdag för sjukpenningen, jag skulle fått det idag men helt plötsligt är det ändrat tills imorgon. Vilket gör att jag måste ändra mina planer för resten av dagen, men som tur överlever jag nog. Planerna jag hade för idag, får jag flytta till på tisdag och som tur är så har jag ledigt från ABC den dagen.

Livet är en dans på rosor säger man ibland, att leva med ångest och andra psykiska problem gör att livet många gånger är allt annat än en dans på rosor. Det har jag många egna erfarenheter av, då jag gång efter gång gått in i väggen och gjort otaliga (ibland oförlåtliga) misstag, men jag har lärt mig så många saker efter vägen och många intressanta människor har jag mött under resans gång.

Att leva med pyskisk ohälsa är inte lätt och för många är det en kamp varje dag, för min del har det blivit lättare att både hantera min ångest och att leva med den. Jag har lärt mig att hantera ångestfyllda situationer och hur jag ska möta andra människor, som kan och ofta säger saker som leder till att ångesten dras igång igen. Sedan har jag inte den bästa ekonomin och mängder av skulder får jag dras med, men jag kämpar åtminstone för att bli av med mina skulder och jag försöker varje månad göra rätt för mig ekonomiskt. Vilket i slutänden leder till att jag inte har så mycket pengar över, när räkningar är betalda, mediciner är köpta och busskortet är laddat för ytterligare en månad samt övriga utgifter som jag har är betalda. I slutet av månaden kan det vara dåligt med pengar och då har jag oftast inte råd med några extra utgifter, men vad ska jag göra när jag behöver den där medicinen och det är drygt 1 vecka kvar tills jag får pengar? Den enkla vägen och självklara vägen är ju att be någon om hjälp med att betala för den här medicinen som behövs, sedan finns det andra alternativ som är både dåliga och fel. Samt att dessa alternativ har fler dåliga konsekvenser som följer med, jag kämpar varje dag för att aldrig igen ta fel och dumma beslut. Men även jag som försöker och kämpar med detta kan göra fel, är det inte mänskligt att göra fel? 

Jag använder mig själv i detta inlägg då jag har varit i sådana här situationer, när man fylls av ångest och man inte tänker eller bryr sig om vad som faktiskt är rätt och fel. Det hände mig ärligt talat här om veckan och för det hade jag ordentligt med dåligt samvete och självklart kom ångesten, så fort jag tänkte på mitt dåliga beslut. Sedan kom möjligheten då jag kunde ställa allt till rätta, så gott det nu går när jag gjort något fel. Så nu när jag tänker tillbaka på det jag gjorde fel, ser jag plötsligt saker som jag inte tänkte på tidigare när jag var mitt uppe i situationen. Nämligen att jag har chansen att diskutera med mig själv och stoppa att sådant här händer igen, på ett väldigt tidigt stadium. 

Jag gjorde ett val som gav dåliga konsekvenser, det för att jag sket i vad som är rätt och fel samt att jag visste jag skulle få dåligt samvete. Nu i efterhand när jag ser på det inträffade, är det tydligt att jag lät min ångest ta allt för stor plats och det faktum att jag inte bad om hjälp. För jag hade möjligheten att be om hjälp men problemet var att jag var för stolt för att be om hjälp och jag tyckte det var skämigt att be om hjälpen. 

Hur som helst så går livet vidare och jag drar lärdomar av nämnda händelser, man blir aldrig för gammal för att lära sig nya saker.

Jag ville verkligen inte gå till tandläkaren på en akuttid, men så blev jag ändå illa tvungen. Mitt i aktiviteterna innan kaffet blev det att runga för å boka en akuttid, som tur är fick jag komma före lunch och skönt är det å slippa vänta i stan. Fick träffa en väldigt trevlig tandläkare som var ordentlig i sin undersökning och rengöring, sa att det verkligen behövdes dra ut visdomstanden i och med att jag nu har sådana problem med den. Kändes bra att ha gått till tandläkaren och det känns ännu bättre, då jag fick pencillin utskrivet med. Åker en sväng till apoteket på sjukhuset, för att hämta ut medicinen och sedan blir det att bege mig hemåt. Ibland tycker jag det är helt okej att ta 1 timme senare buss hem, speciellt nu när jag har haft ett väldigt viktigt ärende att uträtta. Blir att fortsätta med värktabletter framöver och det för att hålla smärtan i schack.

Jag förstår inte vad problemet är med Folktandvården Södra Torget, pratade med dem igår igen och försökte få min tid tidigarelagd. Men det gick inte över huvudtaget, kunde få en tid den 25 april om jag ville och det verkar som att Folktandvården älskar att låta patienter lider. Kunde få komma in på en akuttid och få visdomstanden spolad, men jag undrade till vilken nytta. Varför ska jag gå till tandläkaren, betala ännu mer när de ändå inte åtgärdar det urpsrungliga problemet som är en tand som behöver dras ut? Blev jäkligt förbannad då jag upplevde det som att man inte bryr sig om hur jobbigt detta är för mig, nu har jag även blivit tvungen att börja med värktabketter. Det bara för att jag ska stå ut med värken, som ändå inte släpper helt med tabletter även om smärtan lindras och blir mer uthärdlig. Får helt enkelt hoppas och hålla tummarna för att käkkirugen på sjukhuset hör av sig, så jag slipper vänta. Fast än så länge har jag inte hört något från dem, skönt är ändå att de har fått min remiss och att den processen är startad hos dem.

Ska prata med grabben om det här och se vad de har att säga, kanske har de tips och idéer.