Bokmässan i Göteborg var verkligen en upplevelse att uppleva, det måste jag erkänna.
Det var hur mycket folk som helst och ju längre jag var på mässan, dessto svårare var det att komma fram. Vissa stunder fick jag nästan använda armbågarna, för att huvudtaget komma någonstans eller bara stå kvar där jag just då stod.
Hittade hur mycket intressanta böcker som helst, bäst var ändå när jag kunde köpa 3 pocket för 99 kronor. Underbart för en bokälskare som mig, när jag kan göra massa sådana här fynd.

Äntligen kunde jag parkera bakdelen på en stol och låta fötterna vila en stund, snacka om att ha ont i fötterna.
Ljudnivån ska jag inte prata om, på vissa områden gick det inte att höra mina egna tankar. Då alla skulle överrösta allt och ingenting...

Livet är bra underbart mellan varven, speciellt när man människor som får en att skratta och som man kan skoja med.
Igår var en sådan där dag där jag gjorde lite av varje på jobbet, det blev både att packa skor och kläder. Fast idag blir det helt annat, då kollegorna hittat väldigt mycket skor både bland klädsäckarna och ute på återvinningsstationerna. Så jag kommer att fullt upp ända fram till lunch, åtminstone som det ser ut just nu. Ibland är det bara så att vissa dagar får jag köra med plattan i botten, oavsett hur trött jag är och oavsett hur mitt mående är.

Kollegan som kör bilen fick ett speciellt uppdrag av mig, han ska få hämta ut ett brev åt mig från postombudet.
Har till sist fått svar från IVO på min anmälan mot en vårdcentral här i Borås, så vid eller efter lunch får jag se vad de har kommit fram till. Oavsett vad utredaren på IVO har kommit fram till, så känns det ändå som en seger för mig, då man tog tag i min anmälan och började granska det jag ansåg vara fel. 

Jag har varit på många olika mässor genom åren, men jag har aldrig besökt Bokmässan i Göteborg.
Fast i år ska det bli ändring på den saken, nästa lördag ska jag till sist åka iväg och besöka Bokmässan. Detta är verkligen något jag ser fram emot och förhoppningsvis får jag biljetterna med posten, så jag slipper hämta dem på plats nästa vecka.

Det finns flertalet ställen och organisationer i Borås som håller på med hjälparbete, både i Sverige och utomlands. Stiftelsen Vitryssland är det enda stället i staden som skickar alla kläder, mycket husgeråd och saker som behövs i hemmet. Det som sedan kommer in för försäljning från loppisarna som anordnas i lokalerna, sponsrar transporten till Vitryssland och Litauen. 

Så min fråga är, varför motarbetar Arbetsförmedlingen Stiftelsen Vitryssland?

Läs insändaren som Besviken Boråsade skickade in till Borås Tidning i veckan och tyck till.

Vad är meningen med att anmäla sexuellt ofredande till polisen, om det ska ta ca 6 månader innan de håller ett första förhör och sedan lägger ner utredningen efter ytterligare 6 månader?
I september förra året gick jag till polisen för att anmäla ett brott, efter att en på jobbet hade taffsat på mig vid upprepade tillfällen. Först hade jag pratat med kollegor och chefer på jobbet om saken, dessa stöttade mig på jobbet i den mån det gick.
Men efter mycket funderingar gick jag ändå till sist till polisstationen i Borås, för att anmäla det inträffade. Jag ville inte vara ett offer och försvinna i mörkertalet, som aldrig anmäler att jag utsatts för någon form av sexuellt övergrepp eller ofredande.
Drygt 6 månader efter att jag gjort anmälan ringer polisen upp för att hålla ett förhör med mig, via telefon och så var det inget mer med den saken. Efter förhöret hörs ingenting om min anmälan och månaderna går, tills igår då jag fick hem ett brev från polisen. Man medelar att utredningen läggs ner och motivet lyder: "Det saknas numera anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats."

Vad sjuttons gubbar betyder det? Med andra ord så lägger man ner förundersökningen pga att det gått så lång tid, och vems fel är det? Har inte beslutet mig om jag ska gå till polisen och få det här beslutet prövat hos en åklagare, får helt återkomma efter helgen när jagkommit fram till ett beslut. 

I och med att jag fick det här brevet hem, så är jag både uppgiven och förbannad på samhället.
Jag känner mig sviken av det svenska samhället och den svenska polisen, då man bara lägger ner utredningen utan någon som helst anledning 1 år efter att jag gjorde anmälan. 1 jävla år har gått och man gjorde ingenting, för istället skulle man prioritera grov brottslighet och yrkeskriminella.
Vilka är det som drabbas av detta? Jo den lilla människan i samhället, du och jag som är hederliga människor och gör allting rätt.
Kanske är det meningen att jag ska ta lagen i egna händer, då polisen uppenbarligen inte har tid eller resurser för att utreda brott som jag drabbats av.
Varför finns det polis och rättsväsende i Sverige, om den inte är till för alla som bor och vistas i det här landet.

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja i, men gör ändå ett försök att få några ord på skärmen.
Den senaste veckorna har jag varit konstant trött, hur mycket jag än sover så gäspar jag mig igenom dagarna. Jag känner mig som en urvriden trasa, som körts över av tåget allt för många gånger. Har absolut ingen som helst lust att gå till jobbet, då det är på tok för mycket stress och "negativa saker" i luften. Den senaste veckan har jag allvarligt funderat på att sjukskriva mig på heltid, för att jag inte orkar med allt som pågår på jobbet.
Jag har fått för mig att jag är den enda som jobbar och kämpar på, men inte fansiken får jag något för det från cheferna. Medan övrig personal, antingen kan sitta och sova vid sina bord, prata i telefon, prata med varandra eller sitta i omklädningsrummet i 20-30 minuter. Allt detta utan att det blir någon som helst reaktion från cheferna på jobbet, kanske är det så att alla andra är chefens "älsklingar" och får göra vad fansiken vad de vill.
Ärligt talat så håller jag på och blir galen, för jag får aldrig något uppmuntrande ord från chefen eller ens en nick under dagen. Stundtals känns det som om chefen antingen hatar mig eller ogillar mig skarpt, i nästa stund känns det som att jag inte finns i dennes värld och därmed kan ignoreras. Medan övriga kollegor uppmärksammas, chefen pratar jämt och ständigt med dessa och ber alltid om deras hjälp. 
Är jag den enda som känner så här?

Det är något speciellt med att gå på Stitelsen Vitrysslands loppis, då drt är ytterts sällan jag går där ifrån tomhänt.
Men idag var första gången på väldigt länge som jag inte hittade många böcker, istället blev det att köpa pressenter till delar av familjen.

Som sagt är det inte varje gång jag kan ha tur och hitta hur mycket böcker som helst på loppisen, får vara nöjd med det jag hittade.

http://aldrigensam.com

Igår var jag på en föreläsning i Gustav Adolfs kyrkan i Borås, den handlade om psykisk ohälsa. Du är aldrig ensam.

Föreläsaren Charlie Eriksson hade själv drabbats av psykisk ohälsa, och jag fick fick ta del av hans berättelse och alltvad han gått igenom. 

Jag har själv lidit av psykisk ohälsa, varit självmordsbenägen och försökt skada mig själv vid flertalet tillfällen sedan 2010. Men det var först igår under föreläsningen som det gick upp ett ljus för mig, jag var aldrig ensam under alla dessa åt och jag är fortfarande inte ensam med mina diagnoser/sjukdomar.

Denna föreläsning gav mig så mycket mycket hopp och inspiration, jag tänker inte ge upp utan tänker fortsätta kämpa. Kanske genom att skriva om den här föreläsningen kanske jag kan hjälpa dig där ute som tror att du är helt ensam i hela universum.

Besök aldrigensam.com