Antingen gillar man att läsa böcker eller så gör man det inte, jag är en riktig bokslukare när väl andan faller på. Oavsett vart jag ska, så har jag alltid med mig en bok för att läsa så jag slipper ha långtråkigt.
Nu har jag gett mig i kast med Nirvana projektet, skriven av Stefan Tegenfalt och detta är fortsättningen på Vredens tid. Som visade sig vara en riktigt spännande bok, så därför ser jag med spänning fram emot att se vad kriminalkommissarie Walter Gröhn och Joanna de Brugge får att jobba med eller emot.

10.10 hade jag bestämt möte med en underbar tjej som jobbar fackligt för Kommunal. Jag hade kontaktat Kommunal, då det är mitt fackförbund och för att få hjälp med att lösa upp ett par ?, som dykt upp i mitt huvud den senaste tiden och efter allt som hänt på mitt jobb.
Från början kontaktade jag facket, då jag upplevde vissa problem med en av cheferna och för att få råd om hur jag skulle kunna hantera hela situationen. Sen uppstod ju ännu fler problem för min del, då jag i förra veckan blev hemskickad av min handläggare från Jobb Borås. Problemet var och är fortfarande ett faktum, jag har fortfarande inte fått veta orsaken till varför jag plötsligt fick gå hem och inte hade kvar min plats på Stiftelsen Vitryssland.
Då jag redan innan förra veckan hade kontakt med facket och tjejen jag hade möte med idag, så valde jag att inte ta upp vissa frågor med handläggaren innan jag haft mötet med facket som idag.
Vi hade ett långt samtal om allt som hänt, vad jag upplevt och gått igenom. Vidare blev det bestämt att M (som jag väljer att kalla henne, tjejen jag hade möte med), skulle ringa min handläggare och bestämma tid för ett möte.

Jag har verkligen tröttnat på enbart sitta hemma och uggla, och vara förkylningens gisslan. Så efter mötet med Kommunal, bestämde jag mig för att gå en sväng på stan för att inhandla några saker som en kalender för 2019. Förutom att köpa kalender, blev det att gå i några andra affärer, kolla vad som finns och få ännu mer miljöombyte. Då jag den senaste tiden i princip bara varit hemma och träffat mina föräldrar och umgåtts med 2 katter, som har en förmåga att driva mig till vansinne. Gårdagens vända in till stan för att köpa värktabletter räknas inte riktig, då jag enbart var en snabbis i stan och sedan fort hem igen.

Jag känner mig som en isskulptur som kan röra sig, fryser inifrån och ut. Trots att jag har dubbla strumpor och full mundering på mig, fryser jag som sjuttons och jag fattar inte varför. Större delen av helgen har jag trots allt mått bra, bortsett från en jobbig huvudvärk och ingen som helst ork.
Måste ha åkt på influensan, då jag trots värktabletter fortsätter frysa och har ont i kroppen. I vanliga fall brukar febern och frossan släppa efter ett par dagar med värktabletter, men inte den här gången och det får mig fundersam. Antingen är det enbart influensan jag åkt på eller så är det något mer, som gör att jag inte blir bättre.
Får kolla upp detta med vården under dagen, som tur är måste jag ringa vårdcentralen i ett annat ärende och då får jag passa på att rådfråga sköterskan som ringer upp. 

Underbart att det äntligen har kommit lite snö och det lyser verkligen upp tillvaron, speciellt när det är mörkt ute.
Får hoppas på att snön får stanna kvar på marken och inte försvinner med en gång.
Jag trotsar förkylningen/febern och tar mig en promenad upp tillmin busshållplats, bara för att komma ut och få frisk luft. Det börjar bli smått tråkigt att bara sitta inne och uggla, tänkte att frisk luft har aldrig skadat när man är förkyld. 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja med det hör inlägget, min handläggare kom till jobbet för att vi skulle prata om en anmälan jag hade gjort.
En anmälan om fel/brister i arbetsmiljön på jobbet, som jag hade skickat till Arbetsmiljöverket. Saken var den att jag kunde inte gå till mina närmsta chefer, handläggare eller ens till min arbetsförmedlare.
Kanske var det fel av mig att gå till en utomstående myndighet och göra en anmälan, men skulle jag bara se arbetsmiljön bli sämre och sämre utan att göra något? Har man inte förtroende för de personer som ska vara ens chefer och handläggare, ja då måste man ju vända sig till en utomstående part. Vilket jag gjorde och det straffade sig kan man säga, på ett sätt då cheferna uppenbarligen inte tålde att vara i närheten av mig och ännu mindre kunde de se mig i ögonen.
Att chefen inte kunde se mig i ögonen och demonstrativt vände ryggen till, visar bara att något är allvarligt fel och att jag gjorde rätt i slutönden.

Oavsett vad, så fick jag beskedet 8.40 att det vore bäst om jag gick hem för resten av dagen och stannade hemma resten av veckan med fullt betalt. Handläggaren förklarade aldrig varför och uppgav aldrig någon orsak, vilket jag finner väldigt märkligt.
Vad jag vet så ska man alltid uppge orsak/anledning till varför man skickar hem en person från jobbet. Alltså har handläggaren och/eller chefer begått ett fel där, då man aldrig gav mig en orsak till det hela.
Fast jag har mina aningar om vad det hela handlar om, man vill uppenbarligen ha lugn och ro i ett par dagar. För att se hur man ska lösa allt och ingenting, men det gör bara saken värre för dem själva. Då jag har varit i kontakt med mitt fack i Borås, och kommer fortsatt att ha kontakt med facket igenom hela den här prossecen.

Jag visste inte förrens igår förmiddag att Arbetsmiljöverket tagit tag i min anmälan, innan handläggaren kom och berättade detta för mig igår. Han ska visst försökt att få ut en kopia på anmälan, men den är sekretessbelagd och tur är det.
Och förhoppningsvis kommer Arbetsmiljöverket eller någon facklig person att göra ett besök på mitt jobb, och att man på ett eller annat sätt kommer fram till bra lösningar på allt som jag tog upp i min anmälan.

Som tur är kan jag vara hemma resten av veckan och kurera mig, då en jäkla förkylning har tagit över min jävla kropp. Jag som aldrig har strumpor på mig inomhus, har nu både tjocka strumpor och en långärmad tröja på, för att frysa ihjäl inomhus. Jag kan leva med att vara snorig och ha en jobbig hosta, men att ha feber i kroppen är bland de värsta sakerna som jag känner till. Ena stunden är jag helt okej och fryser inte över huvudtaget och i nästa stund, känns det som att jag går i bara baddräckt på Antarktis mitt i vintern.

Suck, pust och stön men säg något dåligt som inte kommer med något gott. Det goda i hela situationen som jag hamnat i, är att jag kan vara hemma sjuk och ändå inte förlora ett öre. 

Som ni kanske har märkt,så har jag den senaste tiden inte varit speciellt mycket för att skriva här på bloggen.
Det har sina orsaker som heter; stress på jobbet och min ångestproblematik. Jag kan lätt skylla ifrån mig och komma med en halvdan ursäkt till varför jag inte skrivit så mycket. Men vad skulle en sådan ursäkt hjälpa?
Istället tänkte jag berätta lite om hur jag mått den senaste tiden, samt göra en liten uppföljning på mitt inlägg "Nog är nog" från i måndags.
Den senaste tiden har jag inte mått allt för bra, stressen som jag upplevt inombords har gjort att min kropp har börjat säga ifrån ordentligt. Ryggen och nacken har jag periodvis problem med, men på sistone har det varit extremt. Det är smärtor dagligen i princip och jag har ätit värktabletter nästan dagligen, oops varning. Vet att jag verkligen behöver gå till en läkare med dessa problem, men en sak i taget. Och som om detta inte räcker, så har även min ångest idag dragit igång på alla växlar.
Det var hjärtklappning, följt av stickningar i ena armen och funderigar på om jag borde ringa 112, för att be om en ambulans. Men så tänkte jag att om ett par djupa andetag inte hjälper, så måste jag defintivt ringa efter hjälp. Å andra sidan så kunde detta vara ångestattacker och flera djupa andetag gjorde susen, tills för en stund sedan. Då kom nästa ångestattack med allt vad det innebär, tänkte att den här gången behöver jag hjälp och hjälp fanns att få. 

Istället för att ringa 112, åka ambulansen till akuten kanske i onödan ringde jag psykakuten i Borås. Pratade med en trevlig person som hjälpte mig igenom ångesten och oron om att det kanske var något mer allvarligt, fick olika råd och hur jag skulle hantera ångesten. Skulle smärtan och stickningarna fortsätta, skulle jag imorgon kontakta vårdcentralen så att de kunde ta ett EKG på mig och se att det inte var någon fara med mig eller mitt hjärta.

Ångest och mycket stress är ingen bra kombo, det kan få vem som helst orolig.

Vissa dagar vore det riktigt skönt att slippa gå upp ur sängen, men så har man saker som man måste göra. Idag är en sådan dag för mig, läkarbesök 8.15 på vårdcentralen och sedan blir det besök på polisstationen för att hämta ut mitt nya pass.
Har även hunnit med att svänga förbi jobbet, för att lämna in en signerad matchtröja som jag inte kommer att hänga upp på väggen igen. Bättre att lämna sådana saker till välgörande ändamål, då jag i slutänden bara kommer förvara den i garderoben. Plus att det gör att jag får mer plats i garderoben för att förvara sådana tavlor, jag verkligen vill spara på och hänga fler gånger på någon av mina väggar. 

Det var riktigt jobbigt att gå upp imorse då det är min lediga dag, men nu när jag ändå är uppe och igång känns det riktigt bra. Har en känsla av att detta kan bli en riktigt bra dag trots allt, och jag kommer garanterat hinna med hur mycket som helst. Det roligaste var nog att ändå att svänga förbi jobbet och chocka kollegor och chefer, då jag i vanliga fall aldrig är på jobbet en onsdag.

Nu ska jag fortsätta ta det lugnt en stund här i väntrummet, innan det är dags att träffa läkaren och förlänga min sjukskrivning.

Jag är en person med stort tålamod och är inte långsynt, men när jag väl har nått min gräns så har jag nått den.
Har säkert vid flertalet tillfällen skrivit om en av mina chefer, som kan vara en riktig pina och har större kontrollbehov än vad jag har. Problemet är nog så att chefen inte vet hur stort dennes kontrollbehov är och hur negativt det påverkar oss som jobbar under henne...
Under förmiddagen fråga en kollega mig om skor och jag svarade så gott jag kunde, men helt plötsligt får chefen det till att jag lovade denna kollega skor. Hur kan man få "Kolla i vagnen" till att jag lovade något? Uppenbarligen är ju något som är allvarligt fel och någon måste göra något åt detta, sedan att det kanske blir jag som gör något åt saken är en helt annan sak.
Jag kan ta att man påpekar saker jag sagt och gjort fel, men jag kan inte acceptera när någon och speciellt då chefen säger att jag lovade någon saker. När jag faktiskt inte lovade något, utan sa "Kolla i vagnen".
Under lunchrasten pratade jag med min kollega och bästa vän, allmänt prat om olika situationer som kan uppstå när chefen är i närheten. Sa att jag funderar på att kontakta mitt fackförbund, väl hemma vid köksbordet med mitt kaffe kunde jag inte släppa det chefen hade sagt.
Så jag kollade upp kontaktuppgifterna till mitt fack och skrev ihop ett ganska långt mail, det blev långt eftersom att det inträffade under förmiddagen har fått mitt mående försämrat.
Nu kan jag bara luta mig tillbaka, invänta svar från facket och förhoppningsvis kan de på ett eller annat sätt att hjälpa mig.

Saker och ting har fått pågå allt för länge, jag tänker inte låta en chef förstöra en bra arbetsplats. Och inte heller ska den här personen sätta käppar i hjulen för mitt mående...

Jag är beredd på att ta strid för det jag tror är rätt, men för att kunna försöka hela situatioen med allt som pågår med chefen, så är det bäst att invänta svar från facket och se hur och om de kan hjälpa mig.