Igår bar det av till Mantorp och Veta kyrka, för dop och efterföljande kaffe.

Äntligen fredag, ser verkligen fram emot helg och att åka till Mantorp imorgon.

Gick runt på stan en vända igår, då jag hade en stund över och kom på att Normal öppnat i Pallashuset. Skulle ändå in på Lindex och handla åt min syster
Ärligt talat så ångrade jag mig efter 5 minuter inne i butiken, då det inte gick att komma vare sig framåt eller bakåt. Massviss med folk och de stod i klungor, precis överallt och blockerade framkomligheten. Kanske inte var den smartaste idéen av mig, stt gå in i den butiken på öppningsdagen.

I tisdags skickade jag iväg ett mail till chefen, eftersom jag tycker att det skett förändringar i min arbetsgrupp. Snabbt fick jag svar på mitt mail, igår hade chefen och jag möte för att diskutera läget i min arbetsgrupp.
Skitsnack kommer man aldrig ifrån på arbetsplatser, men när det kommer till mobbing, "vi är bättre än dom"-attityd, klagomål på chefer och andra arbetsgrupper. Jag är en person som säger ifrån när jag inte håller med eller tycker om det andra säger, men börja inte kommentera mig med attityden om att "du är bättre än mig."

Återstår att se hur det blir framöver, vet aldrig vad som händer och sker. 

Spännande värre, till och med jag ser fram nästa avsnitt av årets julkalender.

Jag får flytta någonstans där jag slipper snön, denhär skiten ställer bara till med problem. Speciellt när jag ska till och från bussen, för vägen jag bor efter är livsfarlig att gå på när det är halt ute.
För jag är ju lite av en expert på att halka och speciellt under vintersäsonger, bara för mig att leta fram brodarna. Har ingen lust att hamna på akuten med brutet ben eller arm, räcker med en axel och stela knän som krånglar i kylan.

Ska inte klaga allt för mycket, nu när min axel "äntligen" är på bättringsväg. Det har blivit besök hos sjukgymnasten och fler lär det bli, för att kolla hur det går och om jag ska byta övningar.
Funderade på att be läkaren på vårdcentralen om kortisonsprutor för axeln, medan jag var sjukskriven.
Efter att ha rådfrågat min läkare om saken, valde jag att avvakta och fortsätta med övningar från sjukgymnast samt värktabletter. Fast skulle detta inte hjälpa, så finns ju fortfarande kortisonsprutorna kvar och säkert annat att göra.

Samtidigt känns det ganska bra att vara tillbaka på jobbet, för just den sociala biten och skippa vara hemma hrla tiden.
Fast jag är fundersam hur det blir framåt, vad ska jag göra om jag inte får en anställning på Samhall? Kan ju inte fortsätta arbetsträna bara gör sakens skull, näpp jag får hitta på något annat. 

Ibland är det bra att arbetsträna eller ha praktik, för det gör att jag kan få möjlighet att gå på informationsmöten och göra olika studiebesök. Var igår på Arbetsförmedlingen och fick information om arbetsmarknadsutbildningar, blev nyfiken direkt då det var utbildning mot svetsare och CNC. Skrev upp mig för att göra studiebesök nästa vecka, perfekt eftersom jag då kommer iväg från jobbet en stund. Samtidigt som jag får motion och frisk luft i en smäll, måste ju ha vissa fördelar av att arbetsträna och slita. 

Tillbaka på jobbet och jag har fått en rejäl mjukstart, efter att ha varit hemma med ont i axeln de senaste 2 veckorna.
Ska inte klaga över att börja med möte hos chefen 7.30 igår morse, för genomgång av ny information samt kort snack. Sedan blev det en ovanligt kort dag på jobbet idag, effektivt jobbat och gå hem redan 11.00
Snacka om att hinna med mycket efter jobbet, när jag är hemma redan 12.30 istället för 15.30 Har hunnit med en tupplur på 1 timme, diska och ta kaffe med en spännande bok. 
Sedan blir det 1,5 timmes information på Arbetsförmedlingen imorgon, om olika utbildningar. Ibland gäller det att passa på när chansen kommer och man får göra annat mellan varven, tänker att blir jag inte kvar på Samhall kanske jag hoppar på en utbildning istället. Aldrig fel att lära sig nya saker och om det kan hjälpa mig närmare jobb, möjligheter får man ta vara på.

Vem har sagt att livet ska vara lätt? Det måste vara för mycket begärt om att få information och relevant sådan, när det kommer till olika myndigheter.

Jag har aldrig påstått att jag är frisk i huvudet, men jag har åtminstone lite innanför pannbenet att använda mig av.
Men det gäller uppenbarligen inte Arbetsförmedlingen, på det stora hela liksom...
För stundtals verkar det som att det inte finns någon som helst kommunikation alls inom denna myndighet. Och inte heller kan man kommunicera något till mig som arbetssökande och som behöver deras hjälp...

Fick igår veta att jag hade ny handläggare hos Arbetsförmedlingen och chansen till fast anställning hos Samhall hade plötsligt minskat, eftersom deras behov av personal inte var lika stort längre.
Varför ens prata om fastanställning, när risken finns att jag kanske ändå inte har någon direkt chans att få en anställning.
Å ena sidan var ju inte dörren helt stängd för mig, då det fortfarande finns några tjänster hos Samhall att tillsätta. Saken är bara den att X antal tjänster och för många personer som kan vara kandidater till dessa.

Det kändes som om att jag blivit överkörd av en ångvält flera gånger om, för till vilken nytta har jag arbetstränat och kommit upp i 75% (6 timmar om dagen). Helt jäkla meningslöst, mer än 6 månader och jag kämpat, skött mig och visat att jag vill/kan jobba. Så kommer det en käftsmäll från myndigheter, vars jobb är att hjälpa arbetslösa människor som mig.

Och så helt plötsligt från ingenstans, får jag äntligen något positivt besked.
Jag var nämligen inställd på att beslut för min arbetsträning på Samhall, skulle ta slut nu på onsdag den 16 november. Fick idag besked från min chef om att det inte alls var i november utan i december, som mitt beslut går gällande arbetsträning hos Samhall.

Oavsett om det är skärgården och Sandhamn, eller Åre med snötäckta fjäll i bakgrunden så lyckas Viveca Sten att fånga mitt intresse.