Vissa dagar njuter jag verkligen av att bara vara hemma och inte behöva bege mig någonstans. Det närmsta jag går ut, är när jag släpper ut och in katterna genom ytterdörren och vissa dagar räcker det för mig. Igår njöt jag av att vara hemma, medan jag idag kände ett behov av att komma ut bland andra människor.
Idag hade jag även ärenden till stan, var tvungen att bege mig till Jobb Borås där min handläggare har sitt kontor och fylla i timrapporten för november. Om jag inte fyllt i den senast imorgon 12.00, skulle jag inte få någon lön i december och det är ju inte bra. Plus att jag har några julkort att lägga på brevlådan, så varför inte ta ett par timmar i stan istället för att sitta hemma varje dag.
Som så många gånger tidigare, fick det även bli ett besök på Café Viskan och här sitter jag nu. Njuter av en spännande bok, Rött spår som jag inte riktigt fått grepp om. Fast jag vill inte sluta läsa boken, då den från starten var ganska spännande och det finns ett mysterium som måste få sin lösning.

Imorgon blir det att träffa läkaren igen, förhoppningsvis blir det inte något problem att bli fortsatt sjukskriven på heltid. Och så har jag kommit igång med samtalsterpi, vilket gör att jag verkligen inte är på topp i mitt mående.
Med de senaste månadernas stress och allt annat som inträffat de senaste veckorna, funderar jag allvarligt på om jag ändå inte kan ha drabbats av utmattningssyndrom. Själv skulle jag påstå mig vara utbränd, å andra sidan kan jag ha gått ner i en depression med allt vad det innebär. Oavsett vilket nu är fallet för min del, så får jag vara nöjd med att imorgon ha en tid för att träffa läkaren och på torsdag är det dags för nästa omgång terapi. 

Detta är 3:e gången som jag går i någon form av samtalsterapi, och jag erkänner att det har hjälpt mig varje gång. Oavsett vad mina problem har varit och oavsett hur jag har mått, så har det i slutänden hjälpt mig. Jag hari ett par månades tid vetat om att jag behöver hjälp och någon att prata med, nu när jag äntligen är igång med terapin igen så känns livet bra mycket enklare. Oavsett vad jag har med mig i bagaget och vad som hänt den senaste tiden, känns det på något sätt som att jag kommer ta mig igenom allt och klara mig fint. Det viktigaste är ändå att jag låter det ta tid och att jag inte tvärt lägger ner med terapin, då jag vet att detta hjälper mig på lång sikt oavsett vad.