Det är verkligen på tiden att något görs åt vården i Sverige och alla dessa förbannade vårdköer.

December 2019 skickade min läkare remiss åt mig till kvinnokliniken SÄS Borås, nu har det gått över 5 månader sedan detta skedde. Förra veckan började jag bli allt mer frustrerad, då jag väntar, väntar och hör ingenting angående om jag kommer få en tid snart eller inte till gynekologmottagningen. Det är ett helvete nu när våren passerat och sommaren tagit grepp om Sverige, då mitt problem är att jag får extremt jobba värmevallningar. Dessa vallningar kan komma när och hur som helst, oavsett vad jag gör och det känns spm att jag kokar inombords. Som det inte räcker med känslan av att kokas, så är det dessa svettningar jag måste stå ut med. Kan inte gå någonstans utan att ha en handduk med i ryggsäcken, då jag aldrig vet när jag plötsligt ska börja svettas. 

Hur sjuk ska jag behöva vara för att man ska kunna ta emot mig? Det har gått så långt att jag börjar ha väldigt mörka tankar och funderingar på att avsluta mitt liv. 

Kontaktade gynekologmottagningen SÄS, via mina vårdkontakter och ganska snabbt fick jag svar på mina funderingar angående min remiss, nämligen att de har en extrem hög belastning på kvinnokliniken och saken blir inte bättre av att Corona plötsligt slog till. Vilken jävla ursäkt!

Jag kan köpa att jag som patient får vänta mer än 3 månader i vissa lägen, men att behöva vänta över 5 månader och själv behöva kontakta mottagningen för hjälp är inte okej. I minfartyg kontakt med kvinnokliniken fick jag till svar att man satt upp mig på väntelistan över patienter som skulle kallas någon gång. Men när visste man inte och "jag är välkommen att söka akut" om jag skulle bli sämre, undra vad personalen på akuten skulle säga om jag gick dIT och förklarade min situation. "Jag mår skit, står inte ut med mina jävla värme vallningar och svettningar dygnet runt. Gynmottagningen tar inte emot mig för de har inte tid, om jag inte får hjälp tar jag livet av mig."

Lutar åt att jag skulle hamna på psyket ganska fort, så jag funderade ett par varv till och kontaktade gymottagningens tillgänglighetskordinator istället och där fick jag betydligt mer hjälp. DeNna koordinator tog mina uppgifter, skrev ut min remiss från vårdcentralen och skulle kolla med läkaren, om jag istället kunde bli remitterad till Göteborg och en klinik där. 

Blir intressant å se den närmaste tiden om jag får remissbekräftelse från klinik i Göteborg eller om det är någon på SÄS, som meddelar att jag måste fortsätta vänta på vård här i Borås. 

Vissa dagar funderar jag över vart världen håller på att ta vägen och vad problemet är med männsköigheten, nu har jag gått vidare i mina funderingar.
Har nu väntat i över 5 månder väntat på att få komma till Gynekologmottagningen (Kvinnokliniken) på SÄS här i Borås, hade blivit uppsatt på väntlistan över att blibkallad.
Ju längre jag nu under våren har väntat, dessto sämre börjar jag må både fysiskt och psykiskt. Jag sökte för symtom som liknar klimakterieproblem, varje eller varannan dag hat jag extremt jobbiga värmevallningar. Mitt humör ska inte diskuteras, för det är värre än när jag hade pms och det säger mycket då jag bara fyller 35 till hösten.

Men igår bestämde jag mig för att kontakta sjukhuset angående min remiss och fråga över vårdgarantin, samt valfriheten att få annan vårdgivare.

Fick nu efter lunch svar på mitt mail från en Valfrihetssamordnare, mitt mail var vidarebefodrad till kvinnokliniken och deras tillgänglighetssamordnare.
Eftersom jag var mitt uppe i att fixa i köket, så hade jag inte kollat mailen på en stund. Utan istället ringer telefonen och jag undrar vem som vill mig något, eftersom 2 minuter tidigare ringde det telefonförsäljare.
Och den som ringer var faktiskt samordningskordinatorn från kvinnokliniken, förklarade redan det jag visste om att de har långa köer och som inte blir bättre... Varför kommer man med massa ursäkter? Sjukhuset borde verkligen se över sina rutiner när det gäller att hålla nere vårdköerna, men jag ska inte sitta här och peka finger åt enskilda personer. 
Ja, ni förstår ju själva men så kom vändningen i samtalet. Hon skulle ta min remiss till läkaren, för bedömning om jag kunde få mitt första besön på en klinik nere i Göteborg , istället, för att behöva vänt här i Borås.
Så nu äe det återigen bara för mig att vänta och hålla tummarna, men nu verkar det som att saker och ting plötsligt kan börja ske. Bara för att jag skickade ett mail, kanske får jag fortsätra vänta på att komma till kvinnokliniken i Borås. Det kan jag göra med vetskapen om att jag kontaktade alla jag kunde och kollade vad som hände.

Jag vet att något är fel med min kropp men vad kan jag inte säga, för dessa jävla värme vallningar jag har vissa dagar är från helvetet.
Har hållt på med att städa igenom mitt rum, för att kunna byta gardiner. Byta gardiner innebär väldigt mycket mer, än att bara byta gardiner och vifta med dammsugaren.
Det blev att ta en rejäl hink med vatten och diskmedel, för att köra ett race mot allt damm överallt.
Vilket innebär att flytta på möbler högt och lågt mellan varven, för att komma fram med både trasa och dammsugaren. Bara tanken på att byta gardiner fick min temperatur att stiga i höjden, men sedan att dra igång med hela projektet... Ja det var ett projekt i sig, vilket resulterade i att jag behövde ställa mig i duschen mellan stryckningen av 2 gardiner. 

Som sagt så är det inte lätt att vara varmblodig, å andra sidan vem har påstått att livet är enkelt?

Upp och nervända världen, stundtals har det känts som att jag befunnit mig på Gökboet tillsammans med Jack Nicholson.
Kanske håller jag på att bli fullständigt galen, kanske håller jag på att bli utbränd. Kan bara konstatera att den senaste tiden med mycket stress och världen som inte är sig lik längre börjar ta ut sin rätt på mig. 

Jag kan räkna upp flera saker som påverkat min tillvaro på ett eller annat sätt, och det är följande saker:

-Ingen eller bristande kommunikation kommunikation från och mellan arbetsledarn, ut till oss i de olika arbetsrummen. 

-Stundtals inget att göra, exempelvis här om dagen kunde jag m.fl bara sitta rätt upp och ner mellan 9.20- 10.45 Så roligt att inte ha något arbete att fixa med.

-Sjukvården som uppenbarligen glömt bort mig någonstans i vårdköerna, väntar fortfarande på att få kallelse till kvinnokliniken på SÄS. Blir intressant å se hur lång tid det tar innan något händer, eller om jag ska behöva tjata mig till vård som jag har rätt till och är i stort behov av just nu.

Fredag, så skönt med helg igen och inga som helst planer för helgen förutom att se serier och bra filmer.
Som jag har väntat på att se den här filmen och nu är det äntligen min tur, att få veta hur det har gått för Danny Torrence efter hemskheterna på Overlook hotell. 

Nu var det bra länge sedan jag såg The Shining men minnena från den filmen kom snabbt tillbaka, det var en kort återblick. Det är sällan en fortsättning är lika bra som första boken, men när Stephen King är författaren kan man inte bli besvikenmoch när det görs film på hans bok. Då blir man inte heller besviken på filmen.

The Shining var både spännande och otäck om vartannat, men det är verkligen inte något i glass med Doctor Sleep...

Jag vet inte vart sjuttons den här veckan har tagit vägen, ena dagen har rusat förbi och nästa dag har gått hur långsamt som helst. Önskar verkligen att jag kunde vara ledig ett par dagar och sova bort dygnets alla timmar, speciellt efter de senaste dagarnas alla påfrestningar.

I tisdags fick jag äntligen tummen ur backen och ringde vårdcentralen, förklarade mitt problem med blåsan och allt vad det innebär. Kan ju inte springa på toa stup i kvarten och aldrig veta när jag måste rusa nästa gång. 

Fick tid till läkaren igår 10.30 och det var bara att konstatera attmina misstankar stämde, urinvägsinfektion och antibiotika på det in5 dagar. Kan ju bara konstatera att det verkligen inte är lätt att vara kvinna alla gånger, men att springa på toa i tid och otid är ännu värre.

Som tur var det en trevlig läkare och nu får jag hålla tummarna att medicinen gör susen, så att jag kan återgå till färre toabesök. 

Bara konstatera att världen som jag känner den har blivit fullständigt upp och ner, eller så är det jag som förlorat mitt förstånd.
Och förståndet mitt har varit lite svajigt den sista tiden, det är jag redo att erkänna. Mycket tack vare långvarig stress av olika saker, men också för att jag är så förbannat och jävligt trött på att höra om "corona", hålla avståndet och "det är så synd om mig". Är det någon som det verkligen är synd om så är det faktiskt dem som drabbats, dem som förlorat någon pga detta virus och alla människor som kämpar inom vården 

Sitter i ett av fyra arbetsrum och rum 2 som jag sitter i, ska vara det så kallade lugnare rummet. Men den sista tiden har det varit allt annat än lugnt i arbetsrummet, det är 3-4 personer som pratar och det låter som en hel idrottshall är fylld med människor. 

Stundtals går det inte att tänka och än mindre höra vad någon av de andra i rummet säger, så jag sa till en av arbetsledarna om detta och att jag i värsta fall måste byta rum. Att jag skulle byta arbetsrum var något som inte gillades, så det fick fart på arbetsledaren. Personerna som pratade fick sig en tillsägelse om att sänka volymen och tänka på övriga som jobbade i samma rum, det återstår nu att se hur länge detta lugn håller i sig. 

Jag är fortfarande trött efter gårdagen och besöket i Linköping, det knepiga vädret igår gjorde inte saken bättre.
Idag har det inte blivit mycket gjort, större delen av dagen har tillbringats framför tv:n och någon enstaka tupplur har det även blivit.

Som tur är det bara lördag och det innebär att även morgondagen kan ägnas åt vila och vad nu som faller mig in. 

Jag är inte avundsjuk på syrran med sambo, som ska renovera i princip hela sin nya lägenhet, men vad sjuttons gubbar gör det? Har man möjligheten, tiden och pengar sparat så ska man verkligen göra det. Går inte att göra en hel renovering väl inflyttad och med 2 katter i lägenheten. Plus att pappa stannar i Linköping 1 vecka, för att hjälpa tikl med renoverandet. Blir garanterat bra i slutänden.