Bara på någon timme, så står det plötsligt ett nytt hus i grannskapet och det var full fart på byggarna. Blir intressant å se vad det blir för färg på fasaden, samt vad det är för människor som flyttar in.
Plötsligt händer det och här på landet verkar lugnet försvunnit för en tid framöver, med tanke på att det byggs nytt hus bara 100 meter från mitt hus.

Att göra saker som man mår bra av, är något som man måste göra mellan varven och det har jag en förmåga att glömma bort mellan varven.
Jag tog mig en dag utan jobbet och arbetsträning, istället blev det att först stoppet blev hos fysioterapeten på Älvsborgs Rehab Center. Där hade jag uppföljning av min krånglande axel och 2 muskelfästen, jag hade turen att få komma in tidigt och fysioterapeten hjälpte mig även med ryggen.
Nästa stopp blev hos naprapaten Erik, som jag har gått hos i ett par års tid med jämna mellanrum.
Kanske var det meningen att jag skulle göra dessa två besök precis efter varandra, för fysioterapeten fick igång min rörlighet i ryggen igen samt gav mig övningar att göra. Och hos naprapaten blev jag av med en hel del av smärtorna, samt rekomendationer om vila och värktabletter. Blir att göra som både fysioterapeuten och naprapaten sa till mig, så kommer jag garanterat få ordning på ryggen.

Helt ärligt vet jag inte varför det gång efter annan, brister i kommunikationen mellan Västtrafiks olika delar.
Jag var på Resecenterum 11.40 för att vänta på bussen hem, och den ska avgå 12.02 Klockan tickar iväg och ingen buss kommer från Alimgsås, 12.15 kollar jag i appen Reseplaneraren och ser att buss 550 med avgång 12.02 är försenad med 32 minuter.
Att en buss är försenad kan jag aceptera, men ju längre jag väntade desto mer försenad blev bussen som skulle gått 12.02
Buss 550 mot Alingsås var till sist 48 minuter försenad, i Reseplaneraren stod det att man skulle invänta nästa tur.
Ingen information om ersättningsbuss, utan bara att jag skulle få vänta på nästa tur som gick 13.02 Då hade jag stått utomhus i drygt 1 timme i iskall vind, bestämde mig för att gå till Västtrafiks butik som finns i Resecentrum.
Där inne visste man ingenting, men personalen jag pratade med skulle omedelbart kolla upp saker och ting. 12.48 kom till sist en så kallad ersättningsbuss, för bussen som aldrig kom fram till Borås.
Under tiden som gick och medan jag frös utomhus i väntan på bussen, mailade jag till Västtrafik och reklamerade hela situationen. Brist på information, brist på kommunikation och speciellt bristen på eraättningsbuss.
Hade jag inte gått in i Västtrafiks buss, hade det garanterat imte kommit någon extrabuS.

12.48 kom äntligen ersättningsbussen mot Alingsås, jag som passagerare ska inte behöva fråga mig fram efter en ersättningsbuss. Snacka om att Västtrafik brister i sin kommunikation och så vågar de höja priserna. Skulle tågen vara försenade eller inatällda, då fixas det fram ersättningsbussar fortare än jag hinner blinka. Men uppenbarligen behöver man inte ersätta föraenade bussar mellan Borås och Alingsås.

Fick för en stund sedan svar från Västtrafik, ang min reklamation. Svaret följer Jag beklagar att du upplever att information om detta ej fanns ute samt att det inte kom någon ersättningsbuss. Vi har fört vidare allt du har skrivit till ansvariga för störningsinformation och till ansvarigt trafikföretag.

Det går inte att gnälla över Västtrafik och bussarna, om man sedan inte lämnar in sina synpunkter, klagomål m.m till Västtrafik. Hur ska vi annars få bättre kollektivtrafik runt Borås, om vi inte gör något.

Den 16 mars är min sista dag på Compass, detta fick jag reda på i tisdags. Idag fick jag veta att det inte finns någon som helst chans för mig att få vara kvar där heller. Utan från och med 17 mars är det nymarbetsplats som gäller, skulle det inte finnas plats åt mig just då så blir det att gå hemma tills plats dyker upp. 
Detta har någon smart jävel till beslutsfattare tagit, en person som inte vet hur det är att leva med psykiska problem eller att få ett chockbesked när man äntligen börjar känna sig som en normal person....

Jag är jävligt besviken på Sverige som land, de så kallade politikerna och övriga beslutsfattarna, men mest besviken är jag på Arbetsförmedlingen. För helt plötsligt så vill inte Arbetsförmedlingen, hjälpa och stötta mig i min rehabilitering och väg tillbaka mot arbetslivet. Utan de lämnar bara besked om att så här är det och det finns inget handläggaren kan göra, undrar i vilken värld de lever i. 

Ska det gå då långt att jag hotar att ta mitt liv, för att ansvariga personer ska fatta vad de håller på med? Kanske skulle skriva ett brev till högsta chefen för Arbetsförmedlingen och brev till ansvarig minister för dessa frågor. 

Det var ett tag sedan jag mådde riktigt dåligt och trodde världens undergång var nära, men helt plötsligt bara small det till. Började igår eftermiddag efter mötet, men botten nådde jag imorse.
Jag kan inte förklara hur det kändes eller ens vilka tankar jag hade, men jag kom fram till att både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen försöker skynda på min rehabilitering.
Då och då "satsar vi" på att jag ska ha kommit upp i 50 %, vilket är 20 timmar i veckan. När det är fixat ska det kollas på ny arbetsplats för mig att fortsätta arbetsträna på, men de glömde en viktig sak. Ingen tog i beräkningen att jag kanske inte klarar av att genomföra dessa förändringat, så som det sas på mötet.
Det kändes som att man tyckte att allt var klappat och klart, men glömde att jag kanske skulle må jävligt dåligt efter mötet. Imorse nådde jag botten ordagrant, hade ingen som helst lust att fortsätta leva eller ens försöka kämpa vidare med arbetsträningen.
Jag funderade allvarligt på att på något sätt skada mig själv, avbryta arbetsträningen och massa andra idiotiska saker.

Trots allt så kom jag fram till att se vad som händer och sker, om jag mailar handläggaren på Arbetsförmedlingen och ställer frågorna som jag aldrig fick svar på.
Frågan om jag inte skulle uppnå målet med att komma upp i 20 timmars arbetsvecka, hur ska jag kunna och orka fortsätta kämpa när min framtid på Compass är så osäker.
En sak är säker och det är att jag framöver tänker ta det väldigt lugnt, när jag är på arbetsträningen och jag tänker inte vara allt för medgörlig. Tänker vara jäkligt omöjlig och vara tvär, för nu har saker coch ting gått på tok för långt.

Beslutsfattarna skiter i människorna som mig och våra problem, jag är uppenbarligen inte viktig i genomförandet av målen och planerna som bestämdes igår på mötet. Nu när jag haft chansen att smälta allt som sas och bestämses, så undrar jag hur i helvete man tror att jag ska klara av att bara så där gå från 12 till 20 timmars arbetsvecka. Någon har ingen verklighetsförankring och ingen insikt i hur det är att leva med ångest, panik och depressionsproblem. Men när det nu kommer till mig, så tänker jag inte bli överkörd av ett gäng idioter som inte har någon koll eller känsla för verkligheten.

Blir intressant att se hur den här matchem kommer att gå, då sista ordet inte är sagt och det är långt till halvtids vilan. Har en del funderingar och tankar som går att göra verklighet av...

Att vädret påverkar hur jag mår är inget nytt, men att ha möte med Arbetsförmedlingen och Föraäkringskassan är något som får luften att gå ur vem som helst.
I förmiddags hade jag uppföljning med båda handläggarna, men jag har knappt någon aning om vad som beslutades eller sades. Sak samma att minnas eller ej, behöver jag veta exakt eller vad som beslutades vet jag vem att vända mig till. 
Det är tur att jag ska till psyk och träffa min kontaktperson på torsdag, då får jag förhoppningsvis hjälp och stöd för att kunna hantera allt som har med detta att göra.

Det är för många tankar och frågetecken som snurrar runt just nu, det känns inte bra att plötsligt ändra allt och ingenting. Jag har den senaste tiden varit ledig på onsdagar, för att ha en dag för återhämtning.
Helt plötsligt är det som att man drar bort mattan under fötterna på mig och skiter i alla konsekvenser. 

Å ena sidan just de här känslorna är extremt jobbiga, men än så länge har jag inte gett upp. Tänker inte låta ångest och oron ta över mitt liv. Bara bita ihop och försöka ta sig framåt dag för dag, göra det varje situation.

Nu börjar jag sagta men säkert börja varva ner igen och ha lite tro på att världen, kanske kan bmi lite bättre. Den kan åtminstone bli bättre för min del både med jobb och allt annat.
Igår kom det första av tre paket med grejer som jag beställt, garnet Winter Glow känns underbart mellan fingrarna.
Så nu varvar jag min lediga tid mellan att läsa massa böcket och att sticka.