Livet är bra komiskt ibland, tyckte jag kände igen läkarens namn... Visade sig att det var samma läkare, som för 4 år sedan opererade min rumpa efter en längre tids problematik. 

Efter lång väntan och mycket funderande, fick jag äntligen tid till Kirurgmottagningen i Skene för att göra en kontroll av viss del av min rumpa.

Så idag var det återigen dags att göra sjukhusbesök och träffa en kirurg, men denna gång nere i Skene pga långa köer.

Jag skickade in en egenremiss i början av året, eftersom jag upptäckt saker som inte kändes riktigt rätt med min bakdel och ville få detta kontrollerat.

Det är fansiken att jag skulle gå och bli dålig igår på jobbet, men vad kan jag göra?
Så det var bara för mig att snällt stanna hemma idag, för att orka med nästa veckas alla strapatser.

Som tur har jag några spännande böcker att läsa och serier finns det mängder att se på med, bara kämpa på och hoppas jag blir bättre till nästa vecka. Vill inte gärna stölla in besöket hos läkaren, nu när jag äntligen har fått en tid för det 

Det känns som att den senaste månaden bara har rusat förbi, nästan så jag inte har hängt med i svängarna.
Jag trivs hur bra som helst med arbetsgruppen jag hamnat i och arbetsuppgifterna är helt okej, bortsett från när jag och mina armar är för korta.
En ynka liten detalj som stundtals, verkar vilja sätta stopp för mig och min väg tillbaka till arbetsmarknaden.

Det är en medarbetare i gruppen, som verkar tro sig vara "guds gåva till mänskligheten" eller något liknande.
Personen är en sådan som ständigt verkar ha bråttom, allt ska gå så jäkla fort att ingen annan hinner blinka. Som tror sig veta mest och bäst om allting, tror sig bestämma och styra.
Värst av allt är trots allt de ständiga kommentarerna och instruktionerna, om vad, hur osv jag ska lyfta lådor, hur pallen ska stå osv. Den här personen är ett riktigt stopskott till idiot om jag ska vara helt ärlig...

Det finns hur många saker som helst, som jag skulle kunna dela med mig av. Plötsligt från ingenstans kom en oerhörd trötthet över mig från ingenstans, jag är så trött på att ingenting verkar förändras.
Fast det var först förra veckan i torsdags, som jag pratade med områdeschefen för min arbetsgrupp om situationen som var med denna person. Och i fredags blev jag så förbannad på idioten, att jag var tvungen att ta en paus och ringa min samordnare på Samhall. Berättade vad som hänt senaste tiden om kommentarer, stressen och att ständigt bli kommenterad. Samordnaren skulle prata med chefen för arbetsgruppen, som sedan skulle ta saken vidare.
Igår blev det att jag skickade ett mail till samordnaren på Samhall, efter att jag fått nog och skällt ut idioten efter noter. Samma sak där, skulle ta det vidare till chefen som fick ta detta vidare.

Just nu känns det som att jag bara har spytt ur mig massa galla över ett stolpskott till idiot, som jag har på min arbetsplats. Vet i sjuttons om jag har gjort allt på rätt sätt och om jag har gjort tilöräckligt, men saknär jag väldigt säker på.
Nämligen att jag tänker inte ta massa skit från en jävlig osäker man på jobnet, som inte har något förstånd eller ens vilja att förstå ordentlig svenska.

Tänk om livet bara kunde flyta på och man aldrig råkade ut för några gupp efter vägen?
Är det meningen att min arbetssituation ska vara sådan här, att jag ska ta ständiga kommentarer om saker och behöva få idiotiska instruktioner från någon som inte fattar att lägga av?
I vilket fall så kan jag inte var ensam om att ha stolpskott och idioter på min arbetsplats, men jag vet att inte ta skit utan att säga ifrån.

Jag älskar att läsa böcker, har alltid med bok i väskan när jag ska iväg. Oavsett om jag hinner läsa under dagen eller inte, så följer boken med och det gör att jag slipper ha allt för långtråkigt mellan varven.
Har precis tagit mig an Pojken från Skogen av Harlan Coben, som verkar riktigt spännande.
Tipsar om några andra bra böcker, som jag nyss läst klart i samma veva.

Dagarna och veckorna bara svischar förbi, nästan utan att jag hinner med.
Vad kan jag säga? De senaste dagarna har det snurrat runt en massa funderingar i huvudet på mig, men när det väl kommer till kritan... Ja då har liksom orken försvunnit och likaså inspirationen, men nu fick jag ta mig själv i kragen. 

Trots bristen pånork och inspiration, kämpar jag på med arbetsträningen på Speed.