Jag erkänner att efter förmiddagens timmar på jobbet, så har jag fullständigt gett upp hoppet och insett en sak, jag ska göra det minsta möjliga som krävs av mig.

In i det längsta har jag jag försökt, kämpat och återigen försökt få till förbättringar i olika situarioner vad gäller arbetsmiljön.
Cheferna "verkar" lyssnar på vad jag har att säga, säger att de uppskattar att jag tar mig tiden att framföra synpunker på sådant som kan eller måste förbättras. Men sedan händer det inget mer, jag kan gå in med ett problem eller en uppkommen situation. Får löfte om atg man ska kolla på saken eller prata med vederbörande, men inget händer och det verkar som om saken rinner ut i sanden...

Eftersom jag inte fått något gehör för mina klagomål gällande stämningen/situationen i ett av arbetsrummen, valde jag att göra det som var bäst för mig. Jag struntar blankt i att försöka jobba på i det rummet och istället flyttade jag in i rummet jämte, där det råder en helt annan stämning och alla är glada. 

Hjärnsläpp, blir intressant å se hur länge det tar innan ljuset går upp för någon av cheferna och kanske försöker göra något. Kan lova er att jag komma plockas in för samtal på kontoret igen, vilket jag är van vid det här laget. Tänker framföra min syn på saker och ting, kräva att något görs för att saker och ting förändras om denna uppkomna situation att bli ännu värre än vad den redan är.

Sjuttons gubbar vad trött jag blev, kom från ingenstans och jag önskar verkligen att jag hade haft ett par lediga dagar att se fram emot. Men så bra ska jag väl inte ha det, bara för mig att plocka ihop och vila upp sig inför morgondagen.

Skönt att det äntligen är fredagoch jag ser verkligen fram emot att sova ut i 2 dagar.
Det vore synd å skam att klaga en fredag som denna, nu när jag ska in til naprapaten Erik för behandling.

Det är svårt att förklara känslan jag har, fast på något sätt känns det som om någonting har satt mig och mitt liv på paus.
Nu försöker jag få mitt liv på rullningen igen och det är verkligen inte det lättaste. Stundtals känns det som om min kropp plötsligt blivit mycket äldre och inte hinner med i det tempo, som jag tycker är ett bra och lugnt tempo.

Har en sådan där dag då tiden bara swischar förbi eller bara står helt still. Det är jobb, åka buss fram och tillbaka, samt

besök på vårdcentralen. Och mellan dessa saker ska jag hinna hem och få i mig mat, verkligen en dag på språng. 

Den nya världsordningen är härdsmälta och kortslutning, speciellt i mitt huvud.
Igår eftermiddag hade jag telefonmöte med handläggare från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, som jag inte riktigt har koll på.
Fast på något vänster blev resultatet av telefonmötet riktigt bra, för jag är kvar på SV Compass i drygt 6 månader till. Under denna tid ska jag försöka utöka min arbetstid och se hur mycket jag faktiskt klarar av, blir intressant att se hur detta kommer å gå. Det blir att sikta mot 30 timmar i veckan, men för att komma dit blir det att göra schema ändringar och se vad som funkar för mig. På ett eller annat sätt blir det säkert bra, för jag har en bra handledare på Compass och min nya handläggare på Arbetsförmedlingen är också väldigt bra tycker jag.

Tandläkarbesök är verkligen inte roliga, men det absolut tråkigaste är när besöket ska betalas. Idag var ett sådant där besök som drog proppen ur min plånbok, men det är betalt och jag får se när nästa besök blir av. Första av två rotfyllningar är nu avklarat, och för att vara ärlig tar jag nog en paus från tandläkaren.
Lever på väldigt små medel och ska försöka få ihop ekonomin varje månad, även om det är tajt så får jag det att gå ihop varje månad.

Inte lätt att vara katt hemma hos mig, helt plötsligt kan ögon bli väldigt tunga och man tappar huvudet av ren trötthet.
Stackars herr Triniti blir trött på att spana

Hujeda mig vilken vecka alltså, kan jag aldrig få något som liknar ett normal och tråkigt "Svensson"-liv?
Skulle jag ha det vore jag halvt urtråkad inom en månad och undrar vart mitt gamla liv tog vägen.
Den här veckan började bra med att jag skickade ett förbannat mail till Arbetsförmedlingen, där jag ifrågasatte både det ena och det andra. Svaret jag fick var ju ett förväntat och oerhört tråkigt svar, men ändå fick jag ett svar. Plus att det sedan faktiskt hände saker och ting på jobbet, förutom att jag blev inkallad på kontoret för ett upplysande samtal.
Upplysande på sätt och vis, då arbetsledarna verkade fått sig en tankeställare och ett mindre uppvaknande.
Ja de kan inte längre låta vad som helst hända ute i arbetsrummen, utan att de även isf måste hantera konsekvenserna av att de inte gör något vid problem.

Tiisdag eftermiddag blev det ett besök på vårdcentralen, för att träffa läkaren och kolla upp mitt problem med svettningar. Då jag uppenbarligen inte är i klimakteriet och inga problem med mina hormoner, får se vad som kommer näst. 
Läkaren misstänkte direkt hyperhidros, överdrivna svettningar och överdrivna svettningar är precis vad jag lider av. Så det blev att lämna prover och sedan blev det att åka hem. 

Fredags fick jag samtal från läkaren, proverna visade inga konstigheter och det visade sig vara hyperhidros som jag utvecklat/drabbats av. Läkaren skulle se till att jag skulle få tabletter utskrivet och Ditropan var medicinen, så nu är det bara för mig att påbörja ännu mer mediciner. Blir intressant å se hur jag blir av denna och i kombination med alla andra mediciner jag redan äter.