Det är tur att påskhelgen närmar sig, med 4 dagars ledighet.
För just nu känns min hjärna som mjukglass och jag har defenitivt inte koll på något, speciellt inte vad det är för dagar.

Började veckan med besök hos naprapaten, som hjälpte mig få ordning på en väldigt jobbig nacke.

Jag vet inte om jag skulle vilja uppleva Sverige och Stockholms området, som Jens Lapidus beskriver det i sin nya bok...
Men den griper tag i en direkt.

Jag har hittat min nya

Ibland kan man verkligen fundera på vad handläggare på olika myndigheter har innan för pannbenet, inte mycket visste jag redan sedan tidigare.
I torsdags hade jag telefonmöte med handläggarna för både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, jag var lite nervös innan samtalet kom igång. Fast jag hade inget att vara nervös över och när väl samtalet kom igång, var det inga som helst problem tills jag fick en fråga av handläggaren från Försäkringskassan:

"Hur kommer det sig att du gick från 22,5 timme till 20 timmar?"

Ärligt talat visste jag inte hur jag skulle reagera på den här frågan, men jag förklarad så gott som jag kunde. Nämligen att jag gick från ett stillasittande jobb, till ett jobb där jag står upp i princip hela förmiddagen och håller på med olika saker hela tiden. 

Efter att jag avslutat samtalet som tog drygt 15 minuter för min del, började jag fundera...

Är ens frågan nödvändig? I vilket parallet universum lever människan i?

Kan verkligen inte vara lätt att vara handläggare på Försäkringskassan, då de inte alltid verkar ha kunskap om hur olika verksamheter fungerar eller ser ut. 

Men som tur är så gick mötet väldigt bra trots allt, sedan jag började arbetsträna hösten 2019 så har jag gjort det genom Samverkan mellan Arbetsträningen och Försäkringskassan. Det har förlängts fram till nu pga Coronan, men i och med att jag är trygg på både Erikshjälpen och i det faktum att jag klarar mina 20 timmar i veckan. Valde jag i och med torsdagens uppföljningsmöte avsluta Samverkans delen, vilket framåt innebär att det bara är Arbetsförmedlingen som deltar i min arbetsträning. Plus att jag slipper mängder av uppföljningsmöten framåt, samt att jag fick besked om att jag blir kvar på Erikshjälpen åtminstone 7 månader till. Det vill säga att allt funkar som det ska och inga oväntade saker ibräddar efter hand. 

Nu tror jag mig vara på gång med allt och ingenting, jag är äntligen i kapp här på bloggen med sådant jag ville dela med mig av.
Nu är det tisdag redan och ny vecka, vart tar dagarna i vägen? Igår var det supersnabba måndagen på jobbet, för klockan bara rusade iväg. Idag var supersega tisdagen för jag bara gäspade och försökte jobba på, lyckades få några packet fixade innan jag gick hem ändå.

Som tur är har jag haft herr Triniti i närheten sedan jag kom hem, och han har haft koll på mig medan jag härjade i kökt.
Eftersom vi går mot våren och med det varmare tider, går det ju inte att ha en tjock halsduk på sig jämt och ständigt. Så i fredags bestämde jag mig för att beställa en sjal, för att ha som värme för nacken när jag ska iväg någonstans.
Igår fanns den att hämtas för mig och snacka om skön sjal, rena rama fyndet för 49 kronor.

Den här veckan har verkligen varit en berg pch dalbana på ett personligt plan, 5 veckor har passerat och jag stortrivs på Erikshjälpen.
Men så kom jag till en punkt där det bara blev på tok för mycket för mig, nacken började värka efter att jag jobbat i fel läge för länge. Så i onsdags blev det att gå hem tidigt för vila och återhämtning, men smärtan i nacken var bara början på det jag kallar "sammanbrott."
Stod och pratade med kollega om hur arbetsbelastningen är, funkar och vad som borde göras. Mer vi pratade dessto mer blev jag frustrerad, för om inte arbetsledaren lyssnar på kollegan så varför skulle man då lyssna på mig?
Det var den stora frågan som fick mig att få mitt så kalladsammanbrott, nacken värkte utan helvete, jag kände både förbannad

och upprörd. Till dessa saker så kom panik och ångestttacken, vilken torsdag det blev.

Fast som tur är så arbetstränar jag på en bra arbetsplats, där man får vara precis som man vill och är.
Eftersom jag kände som jag gjorde, blev det att gå ut för frisk luft men inte bra för nacken eftersom det blåste ganska bra.
I vilket fall som helst så pratade jag och arbetsledaren om situationen, som jag upplevde den och vad som kunde hjälpa mig att orka fortsätta.

Istället för att jag ska packa beställningar i 4 timmar om dagen, så kommer jag att dela upp dagen mellan att packa och plocka beställningar ute på lagret. Tror att denna fördelning av min förmiddag på jobbet, kommer göra mycket och förhoppningsvis slipper jag allt för mycket problem med min nacke framöver.
Efter att ha pratat mearbetsledare och kollegor, så vet jag att en ökning av arbetstid inte är aktuellt på ett bra tag för mig. Vilket jag kommer ta upp på komande möte med både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Blir intressant å se hur det mötet kommer att gå, då jag kommer sitta själv med båda mina handläggare, men har känslan av att det kommer gå bra. 

Är jag den enda i världen som har svårt att köpa pressenter till andra personer?
Fast sedan jag började på Erikshjälpen, så har det blivit lite lättare att komma på saker jag kan ge i pressent.
Då jag jobbar med att packa och plocka vad olika personer beställt runt om i landet, så får jag olika tips av alla dessa människor. Här om veckan bestämde jag mig för att själv köpa en zebrarandig sjal och ett halsband till mamma, som får bli min mors dag pressent.
I förra veckan köpte jag ett armband till min syster, tänkte hon behöver lite uppmuntran efter allt slit med pluggande och jobb. Samt ett grattis till hennes nya jobb, som hon bara fixade så där uppe på Linköpings sjukhus.

Jag skulle inte orka leta i flertalet fysiska butiker på stan, osäker på vad jag faktiskt vill ge både mamma och syster.
Dessa saker köpte jag på secondhand.se Erikshjälpen E-butik.