Det är en underbar känsla som infinner sig på fredagar, helgen är på gång och inget larm som väcker en tidigt på lördagsmorgonen.

Sista dagarna har det känts i kroppen att jag jobbar med att packa beställningar, då både fötter och ryggen har varit ömma. Men inte mer än att det gått över, väl hemma och efter en paus framför tv:n. Det som gör mig förvånad är ändå att det tagit över 1,5 vecka innan jag känt av vare sig ryggen eller fötterna, men å andra sidan får jag vara glad över att det tagit den tid det gjort.

Det har blivit att packa mycket porslin och tavlor, vilket kräver att man både tänker till innan man sätter igång med att packa beställningen. Vill ju inte att varorna kunden beställt ska gå sönder, för att man inte packade sakerna ordentligt.
Har även varit ute på lagret och plockat varorna, som ska iväg till olika kunder. Sagts men säkert börjar jag vidga mina vyer ute på lagret...

Handläggare på Förmedlingen har även hunnit med att mailat och bokat in uppföljningsmöte, med mig och handledaren redan nästa torsdag. Uppföljningsmöte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, blir först i slutet av mars och det är väl tur det. Får hoppas och hålla tummarna för att man förlänger min tid på Erikshjälpen, så jag kan fortsätta arbetsträna där och se hur jag utvecklas 

Blomma och kort till mamma fick jag ta och fixa efter jobbet, som uppmuntran efter tuff tid på jobbet och som grattis till den nya tjänsten... Rosor slår ju aldrig fel säger man. 

Då jag åker kollektivt både på morgonen och nästan alltid mitt på dagen, så blir det att jag ser och möter många olika människor.
Idag var jag med om en tragisk situation, mitt i lunchrusningen på Södra Torget (busstorget) i Borås utspelar sig detta.

I en av hållplarserna sitter en man på marken, jämte bänken av någon anledning och verkar vara i sin egen värld.
Snabbt förstår jag att mannen är kraftigt berusad, då det hänt en mindre olycka och han är otrevlig mot alla i närheten.
Mannen försökte få min uppmärksamhet, men jag valde att ignorera honom pga att jag inte hade orken atT ta diskussioner med honom. 

Det var uppenbart att ingen annan förbipasserande verkade bry sig, så jag ställde mig utanför busskuren och ringde polisen på 11414. Tänkte att jag åtminstone kunde se till att personen ifråga kunde få hjälp på något sätt, jag valde att agera och inte bara passera "den stackars jäveln." I vilket fall som helst så kom det efter en stund en polispatrull och omhändertog personen ifråga.

Hur kommer det sig att världen är som den är idag? 

Kanske vore allt lite enklare och lättare, om man faktiskt brydde sig om saker runt en själv istället för bara sig själv....

Jag har tänkt och sagt varje dag, att nu måste jag försöka få ihop något till bloggen. Men när det väl kommer till kritan, så är det helt still i huvudet och jag kan inte komma på vad jag ska dela med mig av. Det är så irriterande att få sådana här hjärnsläpp eller vad jag ska kalla det...

1,5 vecka har redan hunnit att passera sedan jag började på Erikshjälpen, vilket känns som om jag varit där i en evighet. Det är så skönt att hamna på ett ställe, där man kommer in i en grupp med människor och det känns som om jag är hemma. Lättare blir det ju av att jag snabbt fått in egna rutiner i hur jag lägger upp jobbet, samt att jag vet vart allt finns när jag behöver fylla på något.
Under förmiddagen hade jag samtal med min handledaren på jobbet, kan kalla det som ett uppföljningssamtal eller något liknande. Fick igår ett formulär att fylla i, där jag fick kryssa i olika alternativ kring arbetsmiljön och andra saker kring jobbet. Snacka om om att jag hade panik och värsta ångestattacken, men som tur så blev det lite lättare under samtalets gång. Jag var beredd på det värsta tänkbara möjliga och trodde inte alls att detta skulle bli ett väldigt bra samtal, som det faktiskt visade sig att bli med min handledare.

Trots min panik och ångestattack, samt tidigare dåliga erfarenheter på olika arbetsplatser blev det riktigt bra. För jag kände mig både glad och lättad efteråt, för jag insåg att allt kommer inte bli eller påminna om det som varit. 

Nästa vecka har jag det första telefonmötet med handläggaren från Arbetsförmedlingen, sedan jag började på Erikshjälpen. Jag hoppas på att få förlängt här och troligen kommer min handledare att stötta mig i denna önskan, bara hålla tummarna.

Lars Kepler har ännu en gång lyckats med en väldigt spännande bok...

Fredag och helg utan några måsten avklarad, första veckan på jobbet är avklarad utan några katastrofer.
Att ha hamnat på Erikshjälpen och få jobba med att packa beställningar på nätet, är det bästa som hänt mig på länge.
Trodde å ena sidan att jag skulle ha mer ont i fötterna och ryggen, de första dagarna men så blev det inte alls.

Ett mindre missöde kan man ju kalla min vurpa i onsdags, och konstigt onog har kag inte haft några direks smärtor. Vill säga till jag behövde krypa under arbetsbordet och fixa med saker.
Hade varit bättre att be om hjälp direkt, men istället blev det som det blev och jag får vara nöjd med det lilla. Kan ju stoltsera över att ha ett fett, svullet blåmärke vid knät...

Säsongens första vurpa avklarad och en piruett lyckades jag med, och jag klarade mig hyfsat får jag erkänna...
Vurpan resulterade i en fin, varm liten bula på knät och som tur är så bröt jag ingenting. Som tur är får jag väl tilläga, då jag precis har börjat på Erikshjälpen och ute på lagret. Går fansiken inte att jag behöver vara hemma nu, med ben eller armar som är gipsade.
Mailade även med min handläggare från Arbetsförmedlingen, som undrade hur det går för mig. Förmedlaren skulle även boka in avstämningsmöte med min handledare på Erikshjälpen, får se hur det blir med den saken. Vore så skönt att slippa alla telefonmöten och uppföljningar som jag har, var och varannan månad.

Lovar att uppdatera mer här på bloggen, men har inte haft någon ork eller tid under helgen. Och nu under veckan har det varit så mycket nya intryck att det inte liknar någonting.
Kan lova er att jag hade tur som fick chansen att börja på Erikshjälpen, för det är en helt annan värld mot var jag var tidigare.

Planen var att jag skulle börja på Erikshjälpen imorgon, men pga av olika omständigheter så blir min start uppskjuten till nästa vecka istället. 

Skönt med 1 veckas ledigt mellan olika arbetsplatser, men nu börjar det bli smått långtråkigt. 

Jag kan inte vara den enda som ibland, eller ganska ofta glömmer bort att ta hand om mina fötter. Plus att jag inte har varit så intresserad av vad som faktiskt vore bra för mig och mina fötter, men igår hade jag som tur var en tid hos en som utför medicinsk fotvård.
Lydia på Cityfötter kan jag starkt rekommendera, för hon har hjälpt mig flera gånger. Och den här gången utförde hon mirakel känns det som, fick även lite tips och råd om vad jag kan göra själv hemma för att ta hand om mina fötter. Varje kväll känns det som om mina fötter är i himlen.