I mitt liv kan saker hända väldigt fort, enda jag önskar var att någon hade gett mig en hint om vad som var i görningen.
Fast å andra sidan så var den här överraskande förändringen positiv, och något som jag faktiskt behövde.
För ovanlighetens skull hade jag telefonmöte inbokat på förmiddagen, onsdags förra veckan med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag trodde det skulle vara ett vanligt samtal om hur jag har det, hur många timmar jag jobbar m.m

Men så blev det inte, för det visade sig att arbetsledaren tyckte att jag skulle gå vidare med min arbetsträning.
Som tur hade jag en bra handläggare, som hade koll på olika arbetsplarser som kunde vara något för mig.
Efter några telefonsamtal och lite diskussioner, så blev det bestämt att jag skulle iväg på studiesök som igår på Erikshjälpen.

Jag förstår fortfarande inte varför arbetsledaren inte kunde sagt något, innan mötet till mig.

Men det är inte första gången sådana här saker händer och sker. Som sagt så är det mycket jag inte förstår och som jag önskar vore bättre, men nu är saker som de är. 

Studiebesöket på Erikshjälpen gick hur bra som helst, bestämde mig fort fort för att jag ville börja där. Mycket för att det verkar vara en otroligt bra arbetsplats, men också för att det finns utvecklings möjligheter på det stället. Plus chansen att prova många olika arbetsuppgifter om man skulle vilja eller behöva det.

Inte lätt att veta hur man ska klä sig, stövlar eller kängor och behöver jag ha med paraplyet?

Det är bara inse fakta och se sanningen i ögonen, tröttheten och orkeslösheten jag lider av är symtom på att jag är deprimerad. 
Enklare kan det inte bli, visst jag äter antidepressiva och de garanterar inte att jag ints känner av livets alla upp och nedgångar. Sedan gör ju en pandemi inte livet något enklare alls för någon av oss... Men det är bara bita ihop och försöka kämpa på, ta varje dag som den kommer och allt det där. 

10.00 hade jag ett telefonmöte inbokat med min handläggare på Arbetsförmedlingen, och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela. Saker och ting skulle inte komma att bli som jag hoppades på för den här våren, men när jag tänkt på saken kan det trots allt bli bättre än förväntat. 

Sanningen är att jag inte längre utvecklas på SV Compass, det känns som att jag går i samma spår hela tiden och det finns inga utmaningar kvar för mig. Det i kombination med mitt psykiska mående samt omständigheter som jag inte kan styra över, så är det på tiden att jag får komma vidare till en ny arbetsplats. Jag hade nämligen haft förhoppningar om att få komma bort till Jobb Borås och fortsätta min arbetsträning med hjälp av dem, men under rådande omständigheter fick min handläggare på Arbetsförmedlingen komma med en annan plan. 

Så istället får jag möjligheten att göra studiebesök på Erikshjälpen, nära City Knalleland och fortsätta min arbetsträning där. Efter noga funderande så ser jag fram emot att kolla vad Erikshjälpen är för arbetsplats, och känns det bra så blir det att planera för start där borta.

Studiebesöket är redan inplanerat till nästa vecka på onsdag, på Erikshjälpen.

Här går det undan mellan varven, samtidigt som det är skönt att det äntligen händer något bra även för mig. 

Första sidan i boken I hemlighet begravd fick mig att fastna med en gång, det är något med författarens sätt att skriva böcker. Samtidigt älskar jag både miljön och personerna som är med i böckerna om Sandhamn.
Jag är verkligen trött på både snön och kylan, men samtidigt som det ger mig möjligheten att stanna inne med bok i handen eller stickning framför tv:n. Var snöat in på serien Supernaturals, som finns på Viaplay och stundtals är det lite segt att ta sig igenom 15 säsonger.
Därför kan det enligt mig vara skönt att varva blängandet på serie med stickning i knäet, med att istället läsa spännande böcker.
På det viset har den här helgen varit för mig, medan jag stundtals funderat på vad att skriva om här på bloggen och olika saker som har med min arbetsträning att göra. Men mer om det får det bli framöver...

Fansiken vad trött jag är på vintern, den förbannade kylan och speciellt mörkret.

Jag har ingen lust med någonting alls, vill bara vara kvar i sängen med täcket över huvudet tills åtminstone snön har försvunnit. Måste ha åkt på en årstidsrelaterad depression, suck igen...

Men som tur är så har jag sakteligen kommit igång med läsandet igen och läslusten har sakta återkommit.

Så med andra ord så finns det hopp om liv för mig trots allt

Vinter, minusgrader och iskalla vinder... Trottoarer som inte plogas och inte grusas, det gör verkligen livet underbart.
Känns som om jag bor i ett tält på Antarktis.

Jag har inte problem med att det snöar och att det sedan ligger ett centimeter snö på marken, men när det övergår till andra saker än rent snö...
Det värsta på väderfronten är det som drabbade mig och många andra, nämligen snöfall på morgonen och som sedan övergår i regn eller kanske snöblandat regn. Det var inga små regndroppar som föll ner när jag strax efter lunch skulle hemåt.
Bara gilla läget, bita ihop och bege sig ut i det underbara vädret...

De flesta av oss har lovat saker vid 12-slaget pånnyårsafton, jag har gjort det flera gånger om. Men sedan har det inte gått så bra med mitt nyårslöfte eller löften, så vid det senaste nyåret så lovade jag mig 2 saker.
1. Att fokusera mer på mig själv och de människor, som jag känner är bra personer för mig. Bort med alla så kallade energitjuvar m.fl, de finns ju överallt och jag kommer att ignorera dessa allt mer.
2. Från och med detta andra nyårslöfte ska jag inte komma med fler nyårslöften, för jag har en tendens att ändå aldrig fullfölja det så kallade löftet eller målet.

De senaste veckorna har varit en berg och dalbana, när det gäller mig själv. Det har växlat mellan extrem trötthet i kombination med migrän, eller spännings värk i både nacke, axlar och rygg. Jag har haft tanken på att stanna hemma ett par dagar, men när det väl kom till kritan så jag mig varje morgon av till arbetsträningen och genomförde dagen. Kanske inte alltid på bästa humör, beroende lite på hur jag mådde. 

Förhoppningsvis blir det snart ljusare och kanske när våren kommer allt närmare, kan det bli att jag börjar piggna till och sakta men säkert må bättre. För vem vet det skulle ju inte vara första gången jag åker på en depression, under årets mörkaste tid och sedan med allt som händer runt om i världen.

Sjuttons gubbar, jag är trött av att lyssna på nyheterna på kvällen och lägg då till allt annat som jag ska försöka ha någon form av energi till...