Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckas med att vurpa och ändå gå från platsen, med enbart blåmärken och jävla onda leder.
Under förmiddagen var det då återigen dags för mig att dra till med en jäkla vurpa, denna gång tog mina knän den största smällen och de är fortfarande inte helt återställda.
Jag kommer antagligen vara väldigt öm och stel i ett par dagar, troligtvis blir det att äta värktabletter ett par dagar för att underlätta rörligheten.
Sitter nu på Café Viskan, och filosoferar över livet och undrandes över varför jag ska drabbas av alla jävla motgångar.

Jag kan inte vara mer än nöjd med mig själv en sådan här dag, trotsade min ångest och mötte en av orsakerna till att mitt liv är

Jag har sagt det många gånger förut och kommer säga det tusentals gånger till, innan jag lämnar detta jordeliv.
Var tidigare idag på mitt gamla jobb för att tömma mitt skåp, på de saker som var mina privata. Har nämligen dragit ut på det, då jag helst inte hade velat träffa vissa av cheferna. Men det var bara bita i det sura äpplet och gå in på jobbet, möta cheferna och se en av dem i ögonen.

Ärligt talat, vad är det för jävla fel på folk?
Har tidigare under hösten bloggat om en del problem med arbetsmiljön och en chef, som inte gjorde arbetsmiljön bättre.
Jag blev ifrågasatt och man undrade vad mitt problem var, då jag inte kunde tagit upp problemen med någon med någon ansvarig på arbetsplatsen.
Jag kan ta mycket skit för att jag är som jag är, men det jag inte tål är att höra att folk på arbetsplatsen talar om mig bakom min rygg och har sagt saker som inte stämmer.
Det som förvånar mig mest är att inse hur lågt vissa personer uppenbarligen kan sjunka, för att rädda sitt eget skinn och framstå i bättre dagar. Värst är ändå att personen/personerna, inte vågar stå upp för sig själv och gå säga vad man tycker/tänker. Istället kan man snacka skit om chefen med vissa personer som mig, men när chefen är nära så ändrar man sig helt och hållet.
Det värsta var ändå att bli anklagad, för att kanske vara den som bidragit till att arbetsplatsen läggs ner.
Ursäkta mig, men hur i helvete kan jag och min anmälan om brister och fel i arbetsmiljön vara en bidragande orsak till att man lägger ner en arbetsplats.

I vilket fall som helst så mötte jag cheferna, såg dem i ögonen och vek inte undan. Bad om ursäkt för att jag gjort som jag gjort, och sedan blev det att tömma skåpet. Plockade ner mina personliga tillhörigheter i en kasse och fort som fansiken, lämnade jag arbetsplatsen med både sorg, lättnad och stolt.

Jag kände mig sorgsen för att få höra saker som gjorde väldigt ont, för jag trodde att vissa människor var bättre än de visade sig vara. Kände mig både lättad och stolt, för att jag faktiskt klarade av att möta cheferna och för att jag inte vände i dörren när jag såg vilka chefer som var på plats.

Det känns som att jag har klarat av en boxningsmatch i tungvikt och förlorade på en knockout.
Vem min motståndare har varit eller är, har jag ingen aning om men jag har mina misstänkar. Till att börja med så var min motståndare ett föekylningsvirus, men nu när jag går in på vecka 3 som förkyld misstänker jag att det ligger mer bakom allt. För en dryg timme sedan pratade jag med min vårdcentral, där man såg till att jag kommer få träffa en läkare med mina funderingar kring om jag har har utmattningssymtom eller ej.

Saken är den att oftast blir jag bättre eller nästan helt frisk, efter 1 vecka hemma med massa värktabletter. Men nu är inte fallet sådant, utan jag fortsätter vara förkyld och det utan större förbättringar.
Jag har länge misstänkt att jag skulle "gå in i väggen", med tanke på hur jag har jobbat, slitit och mått sedan semestern i sommras. Saken har ju inte blivit bättre utav att jag fick gå från jobbet med fullt betalt och det var omedelbart, den händelsen har nog gjort att jag plötsligt blev sämre i mitt psykiska mående. Även den stressen måste haft inverkan på mig och gjort att jag sakta men säkert börjar inse, att något annat är fel med mig. Alltså förutom anledningarna till att jag bara jobbat 50% och de är ångest och panikproblematik, med allt vad det innebär.

Som sagt är livet verkligen inte lätt, oavsett vart i livet du befinner dig, oavsett om du har psykiska eller fysiska funktionshinder som sätter käppar i hjulen för dig. Det viktigaste just nu är ändå att jag har kontaktat min vårdcentral, pratat med en sköterska om mina funderingar och fått en tid hos läkaren för att fortsätta diskutera mina funderingar/priblem.

I vanliga fall när jag börjar skriva ett inlägt här på bloggen, får jag ihop ett utkast på 20 minuter. Men idag har det tagit mig drygt 2 timmar att komma igång med det här inlägget, har påbörjat skrivandet och sedan slängt det ett par gånger. Äntligen har jag kommit igång och orden bara spruttar ur mina fingrar. Äntligen känns det som att mitt flyt börjar vända igen, vissa dagar är segare än andra och komma igång med skrivandet är inte alltid det lättaste.

De senaste åren har jag följt SVT julkalendeR och inte missat ett enda avsnitt, skulle jag mot all förmodan missa ett avsnitt så ser jag till att kolla den på SVT play för att inte missa något.

Storm på lugna gatan är än så länge min absoluta favorit och jag jämför med julkalendern som sänts de senaste 4 åren.

Kalla mig galen eller vad som helst, men jag bara älskar årets upplaga av julkalendern och vem som helst oavsett åldern kan följa den. 

Till en början var jag skeptisk till Storm på Lugna gatan, men efter 2 avsnitt var jag frälst och efter 3 avsnitt bara älskar jag årets upplaga av julkalendern. Det kommer från mig som kvinna på 33 år, kanske har jag barnasinnet kvar eller så råkar jag helt enkelt gilla vissa barnprogram.