Zelda busen är en expert på att försvinna och gömma sig, igår var det dags igen. Drygt 45-50 minuter gick jag runt och letade efter Zelda, både inne och ute. Inte heller hjälpte det heller att ringa pappa, som var iväg i stan och handlade. Drygt 40 minuter senare dök busen upp i närheten av växthuset, antagligen efter att ha hört pappa ropa på henne.
Snacka om hopplös buse, som tur så var Skrållan alltid i närheten och undrade varför jag ropade på Zelda.
Idag har båda bustjejerna skött sig exemplariskt, bortsett från korta stunder när de inte ville lyssna på mig. Uppenbarligen är jag tjatig människa, som inte låter dem härja fritt ute.