Hur svårt kan det egentligen vara att tänka på vilken ljudnivå man håller?
Det känns som att folk älskar att låta andra höra hur roligt man har det, när man är ute och äter lunch på stan. Samtidigt som man inte har problem med att låta andra höra vad man pratar om, och jag förstår inte varför. Varför måste man höras över hela fiket?
Jag förstår inte ens varför jag reagerar på detta längre, med tanke på att varje gång jag kommer hit är det samma visa.
Å andra sidan ska jag vara glad över att jag klarar av att besöka Cafe Viskan idag, med tanke på vilken jävla migrän jag hade igår. Trots den höga ljudnivån som många gånger råder här under mina besök, är det ändå skönt att komma ut bland folk mellan varven. Och speciellt efter gårdagen och den senaste tidens allt tjafs som varit på jobbet. 

Finns inte mycket här i världen som slår det faktum, att man vaknar på morgonen med en begynnande migrän. Det som kan vara värre är att gå till jobbet och försöka stå ut i 2 timmar, med att packa kläder och vara trevlig mot sina kollegor.
Men skam den som ger sig och faan ta min egen envishet, om att jag skulle gå till jobbet och försöka ge mig i kast med arbetet. Kunde ju inte stanna hemma pga lite huvudvärk och till råga på allt så hade jag en bokad tid hos naprapaten 10.40, som jag absolut inte ville avboka. Så jag bestämde mig för att försöka stå ut till 10 och sedan ge mig iväg intill stan och förhoppningsvis få ordning på nacke/axlar, och kanske skulle jag ha turen att migränen skulle börja lätta.

Hur som helst så har jag överlevt så här länge med denna migrän från helvetet, och jag hoppas den är över till imorgon.

Efter att ha sett ut som ett troll i huvudet ett tag och även utsetts till jobbets trott, bestämde jag mig för att färgs håret. I tisdags var det besök hos frissan för att få ordning på längden och igår blev det att färga håret, bara för att det skulle bli extra fint. Tänk vad lite färg i huvudet kan göra...

Det är alltid lika skönt att ha fått håret klippt och fixat, så nu behöver jag inte besöka frisören på ett tag igen...

Kan man få för mycket av böcker? Kanske om man frågar dem som inte förstår grejen med att läsa böcker, men enligt mig kan man aldrig få nog av böcker. Och nog av Stephen King kan man absolut inte få, speciellt inte jag.
Jag hade turen att snubbla över denna Stephen King bok och denna bok var jag ju bara tvungen att låna med mig.
Sista vakten är den avslutande delen i Stephen Kings hyllade thrillertrilogi om Bill Hodges och hans ständiga medhjälpare Holly och Jerome. Den första boken i serien, Mr Mercedes, tilldelades 2015 års Edgar Award för bästa spänningsroman.

I förra veckan blev det att svänga förbi Göta Bibliotek, jag hade inte tänkt att låna någonting. Fast detta besök på biblioteket visade sig vara en av de få gånger, då jag hittar hur mycket intressanta böcker som helst. Det slutade med att jag var tvungen att välja vilka böcker jag ville låna med mig hem, för annars skulle risken vara stor att jag lånade med större delen av biblioteket. Men som tur är lånade jag inte med mig allt för mycket. 

Ibland är det så himla underbart skönt i sängen, att jag inte skulle vilja gå upp alls. Det hade varit något om man kunde sova för resten av sitt liv, kanske att det går någon gång i framtiden.
Igår var en riktigt seg dag och det känns som att jag enbart gäspade, och inte gjorde något annat över huvudtaget. Det var så illa att jag var tvungen att gå och lägga mig runt 18, för det fanns inte en chans att jag skulle orka hålla mig vaken längre.
Strax före 11 ringde telefonen, vilket väckte mig när jag sov som bäst. Suck för att npgon får för sig att ringa en, när man sover som bäst och absolut inte har någon som helst lust att vakna.

Måste rekomendera författaren Karin Slaughter, som har skrivit flera böcker.
Just nu håller jag på och läser Blindbock som verkligen är en bra bok, någonstans i mitten tappade jag för en stund intresset. Fast sedan hände något i handlingen och nu vill jag bara veta hur det går för personerna, som boken handlar om. Får man tag i den skyldige, hur kommer det hela att gå och hur går det för dem boken handlar om?