Herr Triniti fyller 20 år i september och är fortfarande pigg för sin ålder, följer med precis överallt och vaktar mig väldigt noga när vi är ensamma hemma. Även vid köksbordet så har han sina åsikter om saker och ting, hjälper till med att välja i tidningar, om det är för stort utbud. 

Skulle man till råga på allt ha något ätbart, är det säkrast att katten får först. Annars blir det inget kvar till mig...

Urviden disktrasa som sjunger på sists refrängen, är precis vad jac känner mig som.
Kanske inte så konstig egentlign, för det blev en extra lång och intensiv dag för mig idag.
Det känns som att besällningarna bara väller in på nätet, vilket är superkul om jag ska vara ärlig. Men jag var inte beredd på att det kunde bli så här intensivt, som det har varit de sista dagrna ute på lagret.
Mitt upp i allt packande under förmiddgen, skulle jag plus handledaren ha uppföljningsmöte med hanläggaren från Arbetsförmedlingen.
Helt ärligt förstår jag inte alltid varför dessa uppföljningar ska ske, men idag kändes det helt okej med ett telefonmöte med handläggaren. För nu känns det som att jag på allvar är igång med arbetsträningen på Erikshjälpen, nästa punkt är telefonmöte med både Arbetsfrmedlingen och Försäkringskassan. Det mötet är planerat till 25 mars och då blir det planering framåt, förhoppningsvis blir jag kvar länge till på Erikshjälpen.

Efter lunch hann jag även med ett besök hos naprapaten, vilket gav mig chansen till paus från vardagen. 
Förutom att jag ibland känner mig som en urvriden trasa efter jobbet och det faktum att jag har mycket att lära, så är det inte bara jobb som gäller för mig. 

Har äntligen tagit mig själv i kragen och skickat en egenremiss till Öron-, näsa-, halsmottagningen på SÄS i Borås, gällande min dåliga hörsel. 

Jag har i många år haft problem med nedsatt hörsel och tinnitus, men ju äldre jag blir så har fler problem uppstått för mig med min hörsel. Och därför insåg efter att ha börjat på Erikshjälpen, att jag behöver ta tag i min hörsel snarast och det är nu fixat. Sagt och gjort, egenremissen skickade jag till mottagningen via 1177 och ionm ett par dagar fick jag ett brev hem från sjukhuset. Remissbekräftelse från Öron-, näsa-, halsmottagningen och man bad mig runga inom 14 dagar för att boka tid för första besök. 

Snacka om att det har gått undan i den här vändan med vården för mig, så kommande vardag såg jag till att ringa mottagningen och tid bokad fick jag redan den 31 mars. Blev nästan förbluffad att det skulle gå så fort att få första tid till mottagningen, nu är det på gång och vid besöket ska jag träffa en audionom som ska utföra en del olika tester.

Blir spännande det här, samtidigt som jag är lite nervös inför det här besöket för jag inte vet vad som kommer att hända senare.

Mars redan, vart försvinner dagarna och veckorna någonstans?
Det känns som att jag antingen är på jobbet eller så är jag hemma, sen är det inte mycket mer som händer i mitt liv vad jag vet. Påstår inte att jag är missnöjd på något sättmen stundtals önskar jag, att livet innehöll mer av allt och ingenting.

Hur som helst så är det bara att kämpa på och blick framåt, inte mer vi kan göra i dessa pandemi tider.
Jag har mina böcker och serier som sysselsätter mig, samt ger mig avbrott från alla tråkigheter. Plus att jag varje kväll har lite fotvård för mig själv, för att underhålla fötterna men också för att orka stå upp varje förmiddag på jobbet.

Det är en underbar känsla som infinner sig på fredagar, helgen är på gång och inget larm som väcker en tidigt på lördagsmorgonen.

Sista dagarna har det känts i kroppen att jag jobbar med att packa beställningar, då både fötter och ryggen har varit ömma. Men inte mer än att det gått över, väl hemma och efter en paus framför tv:n. Det som gör mig förvånad är ändå att det tagit över 1,5 vecka innan jag känt av vare sig ryggen eller fötterna, men å andra sidan får jag vara glad över att det tagit den tid det gjort.

Det har blivit att packa mycket porslin och tavlor, vilket kräver att man både tänker till innan man sätter igång med att packa beställningen. Vill ju inte att varorna kunden beställt ska gå sönder, för att man inte packade sakerna ordentligt.
Har även varit ute på lagret och plockat varorna, som ska iväg till olika kunder. Sagts men säkert börjar jag vidga mina vyer ute på lagret...

Handläggare på Förmedlingen har även hunnit med att mailat och bokat in uppföljningsmöte, med mig och handledaren redan nästa torsdag. Uppföljningsmöte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, blir först i slutet av mars och det är väl tur det. Får hoppas och hålla tummarna för att man förlänger min tid på Erikshjälpen, så jag kan fortsätta arbetsträna där och se hur jag utvecklas 

Blomma och kort till mamma fick jag ta och fixa efter jobbet, som uppmuntran efter tuff tid på jobbet och som grattis till den nya tjänsten... Rosor slår ju aldrig fel säger man. 

Då jag åker kollektivt både på morgonen och nästan alltid mitt på dagen, så blir det att jag ser och möter många olika människor.
Idag var jag med om en tragisk situation, mitt i lunchrusningen på Södra Torget (busstorget) i Borås utspelar sig detta.

I en av hållplarserna sitter en man på marken, jämte bänken av någon anledning och verkar vara i sin egen värld.
Snabbt förstår jag att mannen är kraftigt berusad, då det hänt en mindre olycka och han är otrevlig mot alla i närheten.
Mannen försökte få min uppmärksamhet, men jag valde att ignorera honom pga att jag inte hade orken atT ta diskussioner med honom. 

Det var uppenbart att ingen annan förbipasserande verkade bry sig, så jag ställde mig utanför busskuren och ringde polisen på 11414. Tänkte att jag åtminstone kunde se till att personen ifråga kunde få hjälp på något sätt, jag valde att agera och inte bara passera "den stackars jäveln." I vilket fall som helst så kom det efter en stund en polispatrull och omhändertog personen ifråga.

Hur kommer det sig att världen är som den är idag? 

Kanske vore allt lite enklare och lättare, om man faktiskt brydde sig om saker runt en själv istället för bara sig själv....

Jag har tänkt och sagt varje dag, att nu måste jag försöka få ihop något till bloggen. Men när det väl kommer till kritan, så är det helt still i huvudet och jag kan inte komma på vad jag ska dela med mig av. Det är så irriterande att få sådana här hjärnsläpp eller vad jag ska kalla det...

1,5 vecka har redan hunnit att passera sedan jag började på Erikshjälpen, vilket känns som om jag varit där i en evighet. Det är så skönt att hamna på ett ställe, där man kommer in i en grupp med människor och det känns som om jag är hemma. Lättare blir det ju av att jag snabbt fått in egna rutiner i hur jag lägger upp jobbet, samt att jag vet vart allt finns när jag behöver fylla på något.
Under förmiddagen hade jag samtal med min handledaren på jobbet, kan kalla det som ett uppföljningssamtal eller något liknande. Fick igår ett formulär att fylla i, där jag fick kryssa i olika alternativ kring arbetsmiljön och andra saker kring jobbet. Snacka om om att jag hade panik och värsta ångestattacken, men som tur så blev det lite lättare under samtalets gång. Jag var beredd på det värsta tänkbara möjliga och trodde inte alls att detta skulle bli ett väldigt bra samtal, som det faktiskt visade sig att bli med min handledare.

Trots min panik och ångestattack, samt tidigare dåliga erfarenheter på olika arbetsplatser blev det riktigt bra. För jag kände mig både glad och lättad efteråt, för jag insåg att allt kommer inte bli eller påminna om det som varit. 

Nästa vecka har jag det första telefonmötet med handläggaren från Arbetsförmedlingen, sedan jag började på Erikshjälpen. Jag hoppas på att få förlängt här och troligen kommer min handledare att stötta mig i denna önskan, bara hålla tummarna.

Fredag och helg utan några måsten avklarad, första veckan på jobbet är avklarad utan några katastrofer.
Att ha hamnat på Erikshjälpen och få jobba med att packa beställningar på nätet, är det bästa som hänt mig på länge.
Trodde å ena sidan att jag skulle ha mer ont i fötterna och ryggen, de första dagarna men så blev det inte alls.

Ett mindre missöde kan man ju kalla min vurpa i onsdags, och konstigt onog har kag inte haft några direks smärtor. Vill säga till jag behövde krypa under arbetsbordet och fixa med saker.
Hade varit bättre att be om hjälp direkt, men istället blev det som det blev och jag får vara nöjd med det lilla. Kan ju stoltsera över att ha ett fett, svullet blåmärke vid knät...

Säsongens första vurpa avklarad och en piruett lyckades jag med, och jag klarade mig hyfsat får jag erkänna...
Vurpan resulterade i en fin, varm liten bula på knät och som tur är så bröt jag ingenting. Som tur är får jag väl tilläga, då jag precis har börjat på Erikshjälpen och ute på lagret. Går fansiken inte att jag behöver vara hemma nu, med ben eller armar som är gipsade.
Mailade även med min handläggare från Arbetsförmedlingen, som undrade hur det går för mig. Förmedlaren skulle även boka in avstämningsmöte med min handledare på Erikshjälpen, får se hur det blir med den saken. Vore så skönt att slippa alla telefonmöten och uppföljningar som jag har, var och varannan månad.

Lovar att uppdatera mer här på bloggen, men har inte haft någon ork eller tid under helgen. Och nu under veckan har det varit så mycket nya intryck att det inte liknar någonting.
Kan lova er att jag hade tur som fick chansen att börja på Erikshjälpen, för det är en helt annan värld mot var jag var tidigare.