Äntligen måndag igen och för mig blev det tillbaka till rutiner, vilket är jobbet och som tur var fick jag mig en väldigt lugn start.
Efter ett par dagars sjukdom i förra veckan, kännner jag mig piggare men inte helt i form.
Vet inte vad det var för något skräp jag fått, men efter ett par dagar med mycker sömn och vila är åtminstone kroppen på banan igen. Återstår att se hur det blir med huvudet, för jag är fortfarande väldigt trött och seg. Bara gilla läget och hoppas att segheten släpper snart...
Å så blev det att åka buss hem och se mer folk, än vad jag gjort på ett par dagar.

Även den bäste kan åka på sig en smäll eller vurpa någon gång mellan varven, och så även jag den här gången.
Jag vet inte om det är en vanlig förkylning eller en mild variant av influensa, som jag åkt på men något är det och för att vara säker blir det hemma vistelse resten av veckan för min del.

Med tanke på vädret den senaste tiden, kanske det inte är så konstigt att jag känner mig hängig och seg samt orkeslös.

Jag har inte haft vare sig orken eller kraften att ge mig iväg till kyrkogården, för att tända ljus för dem som inte är kvar i livet.
Istället har jag ett tänt ljus i mitt hjärta och huvud, för dem som inte längre är med mig i fysisk form. Jag vet att det finns ett par själar som vakar över mig och några hat vägarna förbi mig med jämna mellanrum.

Bara för att vi förlorar någon, oavsett omständigheter så kommer se alltid att finnas med oss på något vis.

I onsdags träffade jag min nya handläggare från Arbetsförmedlingen, och för att vara helt ärlig var halvtimmen mötet tog helt bortkastad tid för min del. Ibland kan jag undra varför jag ska delta på dessa uppföljningar, för uppföljningarna på det stora hela ger mig inte ett skit. Undantaget är när det är uppföljningsmöte med både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, för då kan jag få information om olika saker från båda myndigheterna och de får höra hur jag vill lägga upp saker. 

Redan efter förra uppföljningsmöten med både Arbetsgförmedlingen och Försäkringskassan, lade jag upp en plan för hur jag ska kunna utöka min arbetstid m.m, vilket inte handledaren inte hade några större synpunkter på. 
Det övergår verkligen mitt förstånd, varför dessa "uppföljningar" måste ske i tid och otid under rådande omständigheter. Måste vara tråkigt för alla människor på Arbetsförmedlingen, som måste jobba hem ifrån mer eller hela tiden, men det är enligt mig ingen ursäkt för att bara slösa bort min tid. Vill jag eller handläggaren varandra något, kan vi ringa eller maila varandra. 
Vissa saker kommer jag aldrig förstå mig på och inte heller hur folk tänker...

Hoppsan vad tiden bars rusar iväg när jag inte tänker på det, redan tisdag kväll och jag vet inte vart dagarna tar vägen.
I vanlig ordning är det mängder av små och stora saker som snurrar i huvudet på mig, men det är inte lätt att få alla tankar å känslor sammanhängande. Hur som helst så rullar vardagen på i vanlig ordning, Covid-19 till trots och världen har inte gått under än så länge.
Min del av universum fortsätter allt, bara kämpa på i höstmörkret.

Äntligen har jag träffat fysioterapeten på Älvsborgs Rehab Center och äntligen känns det som om min rygg är tillbaka till fullo.

Nu blir det att med hjälp av olika övningar och rörelser komma igång med ryggen, sedan blir det att fortsätta för att inte bli dålig igen.

Ryggskott är diagnosen och i 1,5 vecka har jag gått utan att ha fått hjälp med smärtstillande.
Visst är världen helt jäkla underbar, men nu har jag äntligen träffat läkaren och fått tabletter mot smärtan. Eller tabletterna är snarare för orsaken till att jag har haft värk från helvetet, och jag känner mig verkligen på banan igen.
Tänkte påstå att jag är på topp igen, men det kanske är å ta i innan jag träffat fysioterapeten på torsdag och börjat träna ryggen igen.
Fin medicin det här, stunstals har jag ganska roligt för mig själv och det utan någon som helst orsak. Enligt mig räcker det att slippa smärtan från helvetet och vara en halvt, skröplig människa igen... Men det var en kamp att få en tid till läkaren och det för att jag inte fick en akuttid, men nU ska jag inte klaga. Nästa steg är att träffa fysioterapeuten och se vad denne kan hjälpa mig med.