Vissa dagar vore det riktigt skönt att slippa gå upp ur sängen, men så har man saker som man måste göra. Idag är en sådan dag för mig, läkarbesök 8.15 på vårdcentralen och sedan blir det besök på polisstationen för att hämta ut mitt nya pass.
Har även hunnit med att svänga förbi jobbet, för att lämna in en signerad matchtröja som jag inte kommer att hänga upp på väggen igen. Bättre att lämna sådana saker till välgörande ändamål, då jag i slutänden bara kommer förvara den i garderoben. Plus att det gör att jag får mer plats i garderoben för att förvara sådana tavlor, jag verkligen vill spara på och hänga fler gånger på någon av mina väggar. 

Det var riktigt jobbigt att gå upp imorse då det är min lediga dag, men nu när jag ändå är uppe och igång känns det riktigt bra. Har en känsla av att detta kan bli en riktigt bra dag trots allt, och jag kommer garanterat hinna med hur mycket som helst. Det roligaste var nog att ändå att svänga förbi jobbet och chocka kollegor och chefer, då jag i vanliga fall aldrig är på jobbet en onsdag.

Nu ska jag fortsätta ta det lugnt en stund här i väntrummet, innan det är dags att träffa läkaren och förlänga min sjukskrivning.

Jag är en person med stort tålamod och är inte långsynt, men när jag väl har nått min gräns så har jag nått den.
Har säkert vid flertalet tillfällen skrivit om en av mina chefer, som kan vara en riktig pina och har större kontrollbehov än vad jag har. Problemet är nog så att chefen inte vet hur stort dennes kontrollbehov är och hur negativt det påverkar oss som jobbar under henne...
Under förmiddagen fråga en kollega mig om skor och jag svarade så gott jag kunde, men helt plötsligt får chefen det till att jag lovade denna kollega skor. Hur kan man få "Kolla i vagnen" till att jag lovade något? Uppenbarligen är ju något som är allvarligt fel och någon måste göra något åt detta, sedan att det kanske blir jag som gör något åt saken är en helt annan sak.
Jag kan ta att man påpekar saker jag sagt och gjort fel, men jag kan inte acceptera när någon och speciellt då chefen säger att jag lovade någon saker. När jag faktiskt inte lovade något, utan sa "Kolla i vagnen".
Under lunchrasten pratade jag med min kollega och bästa vän, allmänt prat om olika situationer som kan uppstå när chefen är i närheten. Sa att jag funderar på att kontakta mitt fackförbund, väl hemma vid köksbordet med mitt kaffe kunde jag inte släppa det chefen hade sagt.
Så jag kollade upp kontaktuppgifterna till mitt fack och skrev ihop ett ganska långt mail, det blev långt eftersom att det inträffade under förmiddagen har fått mitt mående försämrat.
Nu kan jag bara luta mig tillbaka, invänta svar från facket och förhoppningsvis kan de på ett eller annat sätt att hjälpa mig.

Saker och ting har fått pågå allt för länge, jag tänker inte låta en chef förstöra en bra arbetsplats. Och inte heller ska den här personen sätta käppar i hjulen för mitt mående...

Jag är beredd på att ta strid för det jag tror är rätt, men för att kunna försöka hela situatioen med allt som pågår med chefen, så är det bäst att invänta svar från facket och se hur och om de kan hjälpa mig. 

Jag har sagt det förr och får säga det igen, man kan nog aldrig sluta förvånas över mänskligheten.
För några månader sedan hade jag i princip inga skor att packa, men nu bara väller det in. Det är alla sorters skor, i alla former, storlekar och skicken varierar från helt nya till sådana jag aldrig skulle skänka ens till min värsta fienden. Oavsett vad får jag vara glad över att folk ändå väljer att lämna in saker till Stiftelsen Vitryssland, för annars skulle jag inte ha ett jobb. Då jag jobbar halvtid och är ledig på onsdagar, så hade det ibland varit skönt att vissa dagar få hjälp med att packa undan en del skor. För det händer mellan varven att jag inte alltid hinner med, oavsett hur mycket jag än försöker och kämpar. Men det är kanske för mycket begärt, även om jag vet att kollegorna ställer upp och hjälper till om jag ber om det.

Personalansvarig kom förbi och skulle kolla läget med denne är handläggare för i Borås Stad, men uppenbarligen kan man fullständigt skita i mig. Då han av någon anledning inte kom när jag var på jobbet, vilket jag är glad över om jag ska vara helt ärlig. Man kan lugnt säga att jag inte har så värst mycket till överS för den människan, då denne tror sig vara bättre än alla andra och har ingen som helst koll på någonting över huvvudtaget. 
I vilket fall som helst så blir det en shoppingtur med jobbet ner till Ullared den 27/11, och detta ser jag verkligen fram emot. Alltid lika roligt att göra sådana här saker med kollegorna och cheferna, komMA bort från vardagen och allt slit på jobbet. 

Jag har aldrig varit ett stort fan av Björn Skifs, men självklart har jag hört många av hans låtar på radion under min uppväxt.
Igår bar det äntligen av till Göteborg och Scandinavium, för att se Björn Skifs live på scen. Ärligt talat så var jag till en början lite skeptiskt det hela, men väl på plats med Skifs på scen så blev jag frälst till viss del.
Jag kan inte säga stt jag älskar honom och hans musik, men jag erkänner att efter lyssnat på honom i 2 timmar så gillar jag han skarpt.

Som tur är så har jag en pappa som vet hur att köra bil och som kan fixa sig ur de svåraste situationer, som kan uppstå i trafiken.
Oavsett om du kommer från Borås eller från Sandhult, så är det 2 jävla backar som man ska uppför och så fort den första snön kommer är det alltid kaos. Och varje vinter sätter sig de utländska långtradarna och lastbilarna i backarna, efter att bott här i 30 år så har jag slutat förvånas över utländska långtradare.
Men igår var det inte någon lastbil som ställt till med problem, utan folk i vanliga bilar med sina sommardäck som fastnade i backen precis innan man nådde upp till krönet. Självklart stod det någon ute på vägen och skulle stoppa alla och det även min bil, vilket gjorde att pappa inte kunde köra vidare.
Oavsett vilket vet jag inte om pappa faktiskt hade klarat av att passera krönet, då det var sommardäck även på våran bil.

Efter mycket om och men, drygt 40 minuter senare och en omväg på ca 1 mil kom vi till sist hem och tur var ju det.
Tur för mig att jag faktiskt har en pappa som vet hur att köra bil, för jag hade inte ens försökt ta mig upp för backen med sommardäcken.

På sistone har jag inte haft vare sig orken eller lusten att skriva något här på bloggen, men nu ska jag göra ett tappert försök. Jag kan inte påstå att mitt liv den senaste tiden har varit guld och gröna skogar, men varje dag har jag klivit upp ur sängen och försökt göra det bästa av situationen.
Igår var en sådan dag, där allt vände som på en 5 öring och snabbare ändå.

Dagen började hyfsat bra ändå, jag och några kollegor var på extralagret som vi har för att hämta lådor. Del av byggnaden syns i bilden ovanför, för bilen skulle iväg på hämtning nere i Kungsbacka. Saken blev som sådan att jag fick åka med en pall lådor, på bilens flak till andra sidan där allt händer och sker på Stiftelsen Vitryssland.
Detta var hur roligt som helst, att få åka på flaket och så om bara inne på området samt i väldigt låg hastighet. Vore kanske inte så bra att göra en sådan här grej ute på gatorna i stan, med all trafik och allt.

Senare på förmiddagen började både ryggen och ena knät krångla som tusan, vilket gjorde att mitt humör bara blev sämre och sämre. Trots värk både högt och lågt försökte jag jobba på i det tempo som jag orkade med, men det är inte lätt att försöka hålla igång. Speciellt inte när man ser andra kollegor, som bara sitter vid sina platser och i princip enbart leker med sina mobiler långa stunder. 

Visst jag hade kunnat göra precis likadant själv, annars hade jag kunnat gå till chefen och ta upp detta. Att vissa inte gör speciellt mycket och jag sliter mig förbannad, men det skulle å andra sidan skulle det göra mig obekväm. Fast hellre obekväm kollega, än en som låter skit och annat fortsätta. Jag får se hur det blir de närmaste dagarna, blir det inte bättre får jag helt enkelt göra något åt saken. 

Vissa dagar lyckas bli väldigt bra, oavsett vad som händer och sker. Tisdagar är en sådan dag på jobbet, när man kan ta det hur lugnt som helst och ändå få hur mycket som helst gjort. Jag har gått och gäspat hela förmiddagen, konstant och detta trots att jag lyckades sova hela natten. 
Idag har varit en riktigt skön och lugn dag på jobbet, inga orosmoment eller personer som man aldrig vet vad denna kommer att få för sig. Det finns en person på jobbet som jag upptäckt inte alls mår bra och några andra kollegor med mig, problemet är att personen ifråga inte verkar ha någon insikt om detta. Saken är att jag inte kan ta upp saken med personen ifråga, fast jag har redan gjort vad jag kunnat göra för att hjälpa personen ifråga.
Nu kan jag bara hoppas på det bästa, hålla tummarna för att det inom en snar framtid sker en drastisk förändring. Skulle nu inget hända på någon vecka, får jag göra ett nytt försök med att få hjälp med detta. 

I vilket fall som helst så rullar saker och ting på som det brukar på Stiftelsen Vitryssland, på torsdag 18/10 är det loppis 16.30-19.00 och på fredag 19/10 öppnar loppisen 10.00
Är osäker på om loppisen stänger 12.30 eller 13.00, så det får jag lämna osagt.

Trots att 1 vecka har gått sedan jag var hos barnmorskan, så har jag fortfarande ett fint blåmärke på insidan av överarmen. Det har även dykt upp ett "skrubbsår" eller vad nu det ska kallas, efter alla plåster som jag haft över såret. Men som tur är så har det pyttelilla såret läkt ihop, enbart skårpa kvar som minne och skrubbsåret som jag kallar det börjar sakta läka ihop.

Sjuttons gubbar, varför är det alltid jag som ska lyckas med sådana här saker?

Även blåmärket som jag fick efter lämnat blodprov i fredags, på vårdcentralen börjar ge med sig. Suck för att jag har så lätt få dessa jäkligt underbara blåmärken, tur att de sitter som de ändå gör.
Trots blåmärken ich skrubbsår efter för mycket plåsteranvändade, har det mot all förmodan gått bra att jobba.

Många "aj" och "helvetets jävla blåmärke" har det blivit, men jag har bititt ihop och kämpat på trots allt.

Jag kan inte sluta förvånas över hur mycket skor det kommer in, som jag ska ta hand och packa för vidare transport till Litauen och Vitryssland. Det är som att folk har fått det här med att skänka till välgörenhet och behövande på hjärnan, missförstå mig rätt nu. Jag är glad och stolt över att vara Boråsare och att jag får jobba på Stiftelsen Vitryssland, för det visar att det finns så många underbara och givmilda människor i och runt Borås. Det skänks allt från husgeråd, böcker, spel för både vuxna och barn, till skor och kläder. 

Igår kväll var jag som sagt på Stiftelsen Vitrysslands loppis, och gjorde några fynd i bokväg.
I vanlig ordning när dörren öppnades, så skulle alla in genom dörren samtidigt eller ännu bättre först in. Det trots att man stod en bit bak i kön och detta slutar aldrig att förvåna mig, oavsett hur många loppisar jag gått på under åren som jag jobbat på Stiftelsen Vitryssland.
Jag är väldigt nöjd med mina bokfynd, då några av titlarna står på min "att läsa"-lista. Ser verkligen fram emot nästa loppis och det är med förhoppning om att jag ska hitta ännu fler böcker att läsa, men även några cd-böcker som jag kan ge mamma i julklapp.