Jag vet inte i vilken ände jag ska börja i, men gör ändå ett försök att få några ord på skärmen.
Den senaste veckorna har jag varit konstant trött, hur mycket jag än sover så gäspar jag mig igenom dagarna. Jag känner mig som en urvriden trasa, som körts över av tåget allt för många gånger. Har absolut ingen som helst lust att gå till jobbet, då det är på tok för mycket stress och "negativa saker" i luften. Den senaste veckan har jag allvarligt funderat på att sjukskriva mig på heltid, för att jag inte orkar med allt som pågår på jobbet.
Jag har fått för mig att jag är den enda som jobbar och kämpar på, men inte fansiken får jag något för det från cheferna. Medan övrig personal, antingen kan sitta och sova vid sina bord, prata i telefon, prata med varandra eller sitta i omklädningsrummet i 20-30 minuter. Allt detta utan att det blir någon som helst reaktion från cheferna på jobbet, kanske är det så att alla andra är chefens "älsklingar" och får göra vad fansiken vad de vill.
Ärligt talat så håller jag på och blir galen, för jag får aldrig något uppmuntrande ord från chefen eller ens en nick under dagen. Stundtals känns det som om chefen antingen hatar mig eller ogillar mig skarpt, i nästa stund känns det som att jag inte finns i dennes värld och därmed kan ignoreras. Medan övriga kollegor uppmärksammas, chefen pratar jämt och ständigt med dessa och ber alltid om deras hjälp. 
Är jag den enda som känner så här?

Det är något speciellt med att gå på Stitelsen Vitrysslands loppis, då drt är ytterts sällan jag går där ifrån tomhänt.
Men idag var första gången på väldigt länge som jag inte hittade många böcker, istället blev det att köpa pressenter till delar av familjen.

Som sagt är det inte varje gång jag kan ha tur och hitta hur mycket böcker som helst på loppisen, får vara nöjd med det jag hittade.

http://aldrigensam.com

Igår var jag på en föreläsning i Gustav Adolfs kyrkan i Borås, den handlade om psykisk ohälsa. Du är aldrig ensam.

Föreläsaren Charlie Eriksson hade själv drabbats av psykisk ohälsa, och jag fick fick ta del av hans berättelse och alltvad han gått igenom. 

Jag har själv lidit av psykisk ohälsa, varit självmordsbenägen och försökt skada mig själv vid flertalet tillfällen sedan 2010. Men det var först igår under föreläsningen som det gick upp ett ljus för mig, jag var aldrig ensam under alla dessa åt och jag är fortfarande inte ensam med mina diagnoser/sjukdomar.

Denna föreläsning gav mig så mycket mycket hopp och inspiration, jag tänker inte ge upp utan tänker fortsätta kämpa. Kanske genom att skriva om den här föreläsningen kanske jag kan hjälpa dig där ute som tror att du är helt ensam i hela universum.

Besök aldrigensam.com

Vilken dag det har varit, inte bara personligt utan för hela Sverige då folket har till urnorna och sagt sitt om vilka man vill ha vid makten.

Äntligen kan jag sitta här vid mitt skrivbord och börja varva ner, efter en lång dag med många olika saker och händelser.
Nu har jag SVT 1 och deras valvaka på som sällskap, för en stund sedan hade jag även sällskap av herr Triniti. Men som alla katter gör han vad som faller honom in, nu sitter jag här och lyssnar med ett halvt öra på vad politikerna i studion säger.
Jag ska runda av den här dagen, tacka för mig och önskar alla en god natt.

Familjedag på Sobackens miljöanläggning besökte jag med mina föräldrar, vilket var väldigt givande.
Det är ju inte varje dag jag som privatperson, får besöka min närmaste miljöanläggning och då få guidade turer med anläggningens personal.

Hur kunde det bli så här?
Varför tar inte Borås Stad och politiker, samt alla andra inblandade myndigheter sitt ansvar och ser till att Stiftelsen Vitryssland kan fortsätta med sitt hjälparbete på andra sidan Östersjön.
Jag har jobbat 2,5 år på Stiftelsen Vitryssland och känner att jag gör en enorm nytta, för människor som har det betydligt sämre än mig. Samtidigt som jag i mitt jobb på Stiftelsen Vitryssland kan hjälpa andra människor, så har Vitryssland hjälpt mig att komma tillbaka in på arbetsmarknaden.
Från att ha varit heltidssjukskriven för psykiska problem, jobbar jag idag 50% och trivs på min arbetsplats och med kollegor och cheferna.
Men nu har styrelsen för Stiftelsen Vitryssland tagit beslut om att lägga ner vid årsskiftet, och det finns några att skylla detta på.
Nämligen politikerna/tjänstemännen i Borås Stad och arbetsförmedlinhen, finns säkert fler instanser som medverkat till detta men vilka dessa är känner jag inte till.
Om inte något sker inom en väldigt snar framtid förlorar jag min arbetsplats, vilket känns för jävligt rent ut sagt.

Läs artikeln nedan och snälla, hjälp mig att sprida detta så det förhoppningsvis inte blir så att en fantastisk hjälporganisation inte behöver lägga ner.

Jag sitter här på Café Viskan och grubblar över livet i största allmänhet, som varför vissa dagar känns så mycket tyngre än andra dagar.
Imorse var det så jobbigt att komma upp ur sängen, hade svårt att bestämma mig för om jag skulle sova bort hela dagen eller gå upp. Efter en ordentlig fundering blev det att gå upp och försöka göra det bästa av den här dagen, med allt vad det innebär.
Varför skjuta upp allt till imorgon eller nästa vecka, när jag har tid och möjlighet att göra det idag. Av den anledningen blev det att åka till stan och köpa mediciner på Apoteket, då jag bara hade tabletter för ett par dagar kvar. Nackdelen med att äta mediciner, är att jag hela tiden måste ha koll på hur mycket jag har kvar och när jag måste förbi apoteket.
När jag ändå är i stan fick det bli ett stopp här på Viskan, bara för att få en paus från alla måsten och saker som har med vardagen att göra. Ibland glömmer jag bort att göra saker som bara är för mig själv och ingen annan, därför är dessa besök på Café Viskan så välbehövliga för mig. För här får jag en paus från allt och ingenting, bara vara för mig och det samtidigt som jag har massa människor omkring mig.

Jag har en förmåga att aldrig känna mig ensam helt ensam i en folksamling, som här på Viskan och det är kanske är för att min ensamhet just nu är vald av mig själv och för att jag kan njuta att vara ensam bland alla dessa människor. 

Just nu håller jag på och läser en superspäöande bok skriven av Sofie Sarenbrant, Syndabocken. Den suger verkligen in en som läsare och tar med läsaren på en hisnande resa, som verkligen handlar om våran verklighet idag. Utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in i samhället, rika människor som inte är nöjda med vad de redan har. Svenskar mot människor från andra länder, normer och åsikter om hur människor ska vara. Syndabocken är en bok jag varmt rekommenderar och även Sofie Sarenbrants andra böcker. 

Räcker det att jag har psykiska problem? Igår när jag träffade läkaren på vårdcentralen, för att förlänga min sjukskrivning, fick jag svar på mina blodprover som lämnades innan semestern. Jag hade i början av sommaren sökt hos vårdcentralen, då jag svettades koppiösa mängder och det oavsett om jag gjorde någonting eller bara satt rätt upp och ner. Provsvaren visade sig att jag har problem med min sköldskörtel, diagnosen heter något fint som jag inte kommer ihåg och därför säger jag struma.
Struma är ingenting nytt för mig, då min mamma har denna diagnos och genom mamma har jag lärt mig lite. Jag var ärligt talat inte förvånad över att jag drabbats själv av struma, då det är genetiskt och under de senaste månaderna har jag känt att något är fel i kroppen. Har länge tänkt att det har med mitt psyke att göra, då jag har haft mina psykiska diagnoser sedan 2010. Men så visade det sig vara något fysiskt fel på mig nu till råga på allt, och helt plötsligt känner jag mer frisk än någonsin. Ja så kan ju man också reagera på ett sjukdomsbesked, å andra sidan är jag väldigt glad och lättad över beskedet då jag sedan tidigare är bekant med sjukdomen. 

Personalansvarig kom förbi på jobbet och ville kolle läget med oss som har en anställning i kommunen, och ärligt talat läger jag ner med att försöka förstå mig på människan...

Det finns inte ord för att beskriva vad jag tycker, tänker och känner om den här persomen. Bäst att därför inte försöka beskriva det heller, för det kan bli väldigt dumt i slutänden. En sak är säker, det är att jag har väldigt svårt för personen ifråga, men jag har en plan och den får jag helt enkelt hålla mig till.