Jag har verkligen försökt med allt eller nästan allt, när det gäller min rygg som värker som bara den.
Har prövat olika värktabletter, inte värktabletter och Tigerbalsam samt att vara igång och gå. Men det känns inte som om någonting hjälper, det har gått så långt att jag har lust att ge upp.
Ringde sjukgymnasten i tisdags för gidsbokning och fick en tid först nästa vecka, hurra... Har även pratat med vårdcentralen 2 gånger den här veckan, i hopp om att kanske kunna få träffa läkaren akut och kanske få smärtstillande.
Blev erbjuden en tid som igår 15.30 och just nu ångrar jag mig rejällt, att jag inte tog tiden och träffade min vanliga läkare. Problemet var att jag först skulle orka vara på jobbet, sen hem snabbt och vända för att åka tillbaka till stan.
Var knappt att jag orkade värma mat igår eftermiddag, när jag var hungrig och då ger jag mig inte ut med bussen.

Nu är det så illa att jag inte vet vart att ta vägen eller göra av mig själv. Det blev att gå hem tidigt från jobbet, för jag inte orkade och inte klarade av att fortsätta för dagen. Smärtan i ryggen håller på att ta livet av mig, så det blev att göra ett besök på akuten. 
Men på akuten hänvisar mig bara tillbaka till vårdcentralen, och nu blir det att ringa vårdcentralen för att se vad de kan hjälpa mig med. Som om de nu skulle bry sig om att erbjuda mig snabbare tid till läkaren.
Kanske kan jag få en tidigare tid, men akuttid kanske blir svårt att få. Det blir att bita ihop och hoppas på att jag kommer att överleva den här smärtan, på något sätt brukar saker och ting lösa sig.

Äntligen normala öppentider på Stadsbiblioteket här i Borås, 10-19 och att biblioteket nu öppnar 10 på vardagarna räddade mig igår.
Gårdagen var halvt knepig, det började med att jag var på riktigt dåligt humör och det blev inte bättre att ryggen fick fnatt. Från ingenatana började min rygg att krampa stundtals och vid vissa rörelser låste sig ryggen totalt. Eftersom det var lugnt på jobbfronten och ryggen fick sig ett oförklarigt utbrott, bestämde jag mig för att gå hem tidigt. Passade på att ta svängen förbi biblioteket, så att jag har något att göra under helgen om jag inte kangöra mycket pga ryggen.

Jag erkänner att efter förmiddagens timmar på jobbet, så har jag fullständigt gett upp hoppet och insett en sak, jag ska göra det minsta möjliga som krävs av mig.

In i det längsta har jag jag försökt, kämpat och återigen försökt få till förbättringar i olika situarioner vad gäller arbetsmiljön.
Cheferna "verkar" lyssnar på vad jag har att säga, säger att de uppskattar att jag tar mig tiden att framföra synpunker på sådant som kan eller måste förbättras. Men sedan händer det inget mer, jag kan gå in med ett problem eller en uppkommen situation. Får löfte om atg man ska kolla på saken eller prata med vederbörande, men inget händer och det verkar som om saken rinner ut i sanden...

Eftersom jag inte fått något gehör för mina klagomål gällande stämningen/situationen i ett av arbetsrummen, valde jag att göra det som var bäst för mig. Jag struntar blankt i att försöka jobba på i det rummet och istället flyttade jag in i rummet jämte, där det råder en helt annan stämning och alla är glada. 

Hjärnsläpp, blir intressant å se hur länge det tar innan ljuset går upp för någon av cheferna och kanske försöker göra något. Kan lova er att jag komma plockas in för samtal på kontoret igen, vilket jag är van vid det här laget. Tänker framföra min syn på saker och ting, kräva att något görs för att saker och ting förändras om denna uppkomna situation att bli ännu värre än vad den redan är.

Sjuttons gubbar vad trött jag blev, kom från ingenstans och jag önskar verkligen att jag hade haft ett par lediga dagar att se fram emot. Men så bra ska jag väl inte ha det, bara för mig att plocka ihop och vila upp sig inför morgondagen.

Skönt att det äntligen är fredagoch jag ser verkligen fram emot att sova ut i 2 dagar.
Det vore synd å skam att klaga en fredag som denna, nu när jag ska in til naprapaten Erik för behandling.

Det är svårt att förklara känslan jag har, fast på något sätt känns det som om någonting har satt mig och mitt liv på paus.
Nu försöker jag få mitt liv på rullningen igen och det är verkligen inte det lättaste. Stundtals känns det som om min kropp plötsligt blivit mycket äldre och inte hinner med i det tempo, som jag tycker är ett bra och lugnt tempo.

Har en sådan där dag då tiden bara swischar förbi eller bara står helt still. Det är jobb, åka buss fram och tillbaka, samt

besök på vårdcentralen. Och mellan dessa saker ska jag hinna hem och få i mig mat, verkligen en dag på språng. 

Inte lätt att vara katt hemma hos mig, helt plötsligt kan ögon bli väldigt tunga och man tappar huvudet av ren trötthet.
Stackars herr Triniti blir trött på att spana