Fullständigt kaos i huvudet på mig, när jag helt plötsligt inser att jag inte bloggat på en evighet. Har haft för mig att jag skrivit en massa, men uppenbarligen har jag drömt om att jag bloggat en massa.
Jag behöver verkligen semester, då det fullständigt kaos både i mitt huvud och på mitt skrivbord, när jag håller på med något av alla mina projekt. Som tur är så har jag lite semester nästa vecka, då jag är ensam kvar hemma med katteN och familjen åker till Finland.

Just nu håller jag på att läsa Skendöda, andra delen av Motståndstriologin. Första delen i serien var riktigt spännande och stundtals kröp det under skinnet på mig. Jag kan lova att denna bok är snäppet bättre, för det känns som att vissa saker som händer i boken samtidigt händer runt mig. 

Författaren har verkligen lyckats med den här triologin och nu ser jag fram emot Verkningseld, som är den avslutande delen.

Otroligt att jag alltid ska lyckas få blåmärken, efter att jag lämnat blosprover. Likadant var efter gårdagens besök på akuten, enda skillnaden var att venerna krånglade och bråkade igår med personalen. 
Som tur lyckades man till sist och jag fick mig ett snyggt blåmärke vid handen, helt otroligtt. Ibland undrar jag hur det vore om jag hade ett annat liv än det jag lever, antingen skulle det vara hur tråkigt eller hur underbart som helst.
Jag får helt enkelt vara nöjd med mitt liv och det jag har, önskar man sig för mycket blir man bara olycklig. Nu är det dags för vila och återhämtning, så jag förhoppningsvis slipper ha ont i handleden allt för länge pga en förbannat blåmärke.

Jag har in i det längsta försökt att låta bli att oroa mig, tänkt att det bara är ångest och stress. Fast det går inte att tänka så hur länge som helst, för tänk om det är något allvarligare som ligger bakom? Dessa tankar fick mig imorse att ringa 112 och be om hjälp, jag hade sedan igår kväll ont i bröstet och kunde inte finna en enda orsak.
Ambulans till akuten och som uppenbart, var det inte något superfarligt eller dödligt men man kan aldrig vara nog försiktig. Efter både prover och EKG, undersökt av läkaren så fick jag lugnande besked att mina bröstamörtor hade med magen att göra.
Var det inte värre? Skulle nog många tänka och även jag i vissa fall, men jag trodde ärligt att det kanske kunde ha med väl dold ångest att göra.

Ärligt talat är det skönt att sitta vid köksbordet hemma igen, efter förmiddagens strappats till och på sjukhuset.
Helt ärligt var det jobbigt att behöva ringa efter ambulans, men vad sjuttons ska jag göra?
Fick åtminstone reda på att det vat magen sombvar boven bakom dramat, lättnadens suck... För att magen skulle vara hela eller del av problemet kan jag leva, så skönt att träffa en läkare som såg alla möjliga orsaker till mina besvär. 

Skönt att vara hemma så jag kan varva ner ochklart om inför morgondagens besök på psyk.

Jag är en riktig bokslukare, hur jag än försöker läsa på så minskar inte antalet olästa böcker i min bokhylla.
Just nu har jag snöat in på böcker som inte är de nyaste, men ack lika spännande att läsa.
För stunden är det Den sista prärievargen, författare Michael Connelly som gäller.
Har läst någon enstaka bok av Connelly tidigare, men det är först när jag läst om Harry Bosch som jag fastnat för nämnd författare.

Jösses Amalia, vad har det tagit åt vädret? Igår var det rena rama stormen ute och regnet bara öste ner, idag skiner solen och livet känns underbart. Oavsett vad får jag passa på och njuta av vädret, passar på och besöker vårmarknaden i Borås centrum.

Det var inte lätt att bestämma sig för hos vilken knalle jag skulle köpa mig en drömfångare, men efter mycket om owch men bestämde jag mig för en kille som för stunden var ensam.
Han hade hur många som helst att välja på, i lika många färger och kombinationer. Vilket gjorde att mitt val mycket svårare, men när jag väl bestämde mig så var valet gjort.
Det blev en svart/vit och inte allt för mycket pärlor i, jag kunde se och känna vilket arbete som låg bakom den färdiga produkten.
Efter att ha gått på marknaden runt 30 minuter och ett snabbt besök på Apoteket, blev det en välbehövlig paus på Cafe Viskan. Var helt slutkörd av att gå bland allt folk och efter en ordentlig promenad, som började på andra sidan Centralbron i Borås. Var nämligen inne på vårdcentralen och lämnade tillbaka en apparat som jag fått låna hem.

Nu sitter jag i mitt gamla hörn här på cafet, ser hur folk kommer och går. Häpnas över hur detta ställe kan förändras, bara genom en ordentlig renovering och nytt möblemang.