Välkommen till mitt inför julen katastrof, klockan närmar sig 20.30 med stormsteg och jul afton kommer ännu fortare.
För att vara helt ärlig så har jag inte tid med någonting över huvudtaget, knappt jag har tid för mig själv just nu. Åtminstone känns det så här och nu, men som tur är det bara just nu...

Förhoppningsvis får jag ordning på oredan framför min garderob inom några minuter, för att efter det kunna varva ner och ladda inför morgondagens alla strapatser.
Som om den här dagen inte varit fylld av strapatser, var med mamma och storhandlade i Knalleland. Att hitta en parkering, ja det var ju en historia för sig själv och lägg till alla människor som sprang runt som höns utan huvuden på parkeringarna. Ja kanske har ni bilden klar för er...
Suck för att storhandla en sådan här dag, som tur är så slipper jag åtminstone storhandla imorgon. Vilken fars det skulle vara, dagen då de flesta får lön och alla ska samtidigt ut och handla i sista minuten.

Äntligen har jag till sist fått alla mina julklappar inslagna, efter mycket fixande och trixande. Då jag ska fira jul både uppe i Linköping med syster och sambo, plus bara föräldrarna så blev det att planera vilka julklappar som ska vart.
Julfirandet hos syster med sambo i Linköping går av stapeln på söndag, sen blir det lite julfirande med bara föräldrarna och katterna på julafton. Verkligen inte lätt det här med uppdelat julfirande på olika platser, men jag ser verkligen fram emot att först fira jul hos syster med sambo i Linköping för att ha lite julfirande hemma. 
Ännu bättre blir det så då jag imorgon kväll något trevligt att se fram emot, ska nämligen till Åhaga och se Jill Johnsson med min mamma. Har nu sett fram emot detta ett tag och förhoppningsvis blir det en trevlig kväll

Borås resecentrum verkar vara ett riktigt bra ställe att befinna sig på, för ett gäng med duvor som verkar vara på jakt efter mat eller liknande.
Som om det inte räcker med att centrala Borås är sprängdfylld med duvor, nu ska även de ta över resecentrum mitt emot stationen. Värst är ändå att duvorna är så himla närgångna, de håller sig inte på avstånd utan ska vara så nära som 10-20 centimeter från mina fötter. Jaja, vad är problemet? Ska väl inte klaga allt för mycket över dessa fåglar, så länge de håller ett visst avstånd.

Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna, sägs det och detta stämde allt för bra på mig idag.
Begav mig till bussen för att åka till stan, men kommer på att busskortet/plånboken var kvar hemma och utan dessa saker kom jag ingenstans. Så jag fick snällt trava hem igen för att hämta busskort och plånbok, för att sedan vända tillbaka till busshållplatsen och invänta nästa buss. Hade sådan tur att jag hade 5 minuters marginal, och som tur går buss 550 mellan Alingsås och Borås tätt på morgon och sen eftermiddag/kväll. 

Nu inväntar jag nästa buss hem och att komma hem ser jag verkligen fram emot, var tvungen att åka in till Apoteket för att hämta ut mediciner. Var lite glömsk förra gången jag delade medicin och glömde att kolla hur mycket jag hade kvar av tabletterna, som tur löste det sig och nu är allt under kontroll igen.

En av söndagens höjdpunkter för mig, brukar vara att dela mina mediciner för 2 veckor framåt. Med små undantag och det är när jag inte har alla mediciner hemma, som jag behöver men jag ska nog överleva trots detta. Det är ju trots allt måndag imorgon och det innebär att jag behöver ta en sväng till stan, för besök på apoteket och samtidigt kan jag besöka affären för att köpa lite godis till kommande vecka.

Att behöva äta mediciner var och varanan dag är inte det roligaste, men jag som rätt många med mig är så illa tvungna.
Som sagt så är det inte roligt att behöva ta mediciner varje dag, men skulle jag inte ta mina mediciner skulle inte mitt liv vara som det är idag. Så jag får vara glad över att det faktiskt finns olika sorters mediciner, som gör att jag kan fungera och fortsätta kämpa mig igenom allt det som är bra och dåligt med att vara i livet.
En av många bra saker i mitt liv, är faktiskt mina handarbeten. De håller min hjärna skärpt och mina fingrar sysselsatta...

Vissa dagar njuter jag verkligen av att bara vara hemma och inte behöva bege mig någonstans. Det närmsta jag går ut, är när jag släpper ut och in katterna genom ytterdörren och vissa dagar räcker det för mig. Igår njöt jag av att vara hemma, medan jag idag kände ett behov av att komma ut bland andra människor.
Idag hade jag även ärenden till stan, var tvungen att bege mig till Jobb Borås där min handläggare har sitt kontor och fylla i timrapporten för november. Om jag inte fyllt i den senast imorgon 12.00, skulle jag inte få någon lön i december och det är ju inte bra. Plus att jag har några julkort att lägga på brevlådan, så varför inte ta ett par timmar i stan istället för att sitta hemma varje dag.
Som så många gånger tidigare, fick det även bli ett besök på Café Viskan och här sitter jag nu. Njuter av en spännande bok, Rött spår som jag inte riktigt fått grepp om. Fast jag vill inte sluta läsa boken, då den från starten var ganska spännande och det finns ett mysterium som måste få sin lösning.

Imorgon blir det att träffa läkaren igen, förhoppningsvis blir det inte något problem att bli fortsatt sjukskriven på heltid. Och så har jag kommit igång med samtalsterpi, vilket gör att jag verkligen inte är på topp i mitt mående.
Med de senaste månadernas stress och allt annat som inträffat de senaste veckorna, funderar jag allvarligt på om jag ändå inte kan ha drabbats av utmattningssyndrom. Själv skulle jag påstå mig vara utbränd, å andra sidan kan jag ha gått ner i en depression med allt vad det innebär. Oavsett vilket nu är fallet för min del, så får jag vara nöjd med att imorgon ha en tid för att träffa läkaren och på torsdag är det dags för nästa omgång terapi. 

Detta är 3:e gången som jag går i någon form av samtalsterapi, och jag erkänner att det har hjälpt mig varje gång. Oavsett vad mina problem har varit och oavsett hur jag har mått, så har det i slutänden hjälpt mig. Jag hari ett par månades tid vetat om att jag behöver hjälp och någon att prata med, nu när jag äntligen är igång med terapin igen så känns livet bra mycket enklare. Oavsett vad jag har med mig i bagaget och vad som hänt den senaste tiden, känns det på något sätt som att jag kommer ta mig igenom allt och klara mig fint. Det viktigaste är ändå att jag låter det ta tid och att jag inte tvärt lägger ner med terapin, då jag vet att detta hjälper mig på lång sikt oavsett vad.

Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckas med att vurpa och ändå gå från platsen, med enbart blåmärken och jävla onda leder.
Under förmiddagen var det då återigen dags för mig att dra till med en jäkla vurpa, denna gång tog mina knän den största smällen och de är fortfarande inte helt återställda.
Jag kommer antagligen vara väldigt öm och stel i ett par dagar, troligtvis blir det att äta värktabletter ett par dagar för att underlätta rörligheten.
Sitter nu på Café Viskan, och filosoferar över livet och undrandes över varför jag ska drabbas av alla jävla motgångar.

Jag kan inte vara mer än nöjd med mig själv en sådan här dag, trotsade min ångest och mötte en av orsakerna till att mitt liv är

De senaste åren har jag följt SVT julkalendeR och inte missat ett enda avsnitt, skulle jag mot all förmodan missa ett avsnitt så ser jag till att kolla den på SVT play för att inte missa något.

Storm på lugna gatan är än så länge min absoluta favorit och jag jämför med julkalendern som sänts de senaste 4 åren.

Kalla mig galen eller vad som helst, men jag bara älskar årets upplaga av julkalendern och vem som helst oavsett åldern kan följa den. 

Till en början var jag skeptisk till Storm på Lugna gatan, men efter 2 avsnitt var jag frälst och efter 3 avsnitt bara älskar jag årets upplaga av julkalendern. Det kommer från mig som kvinna på 33 år, kanske har jag barnasinnet kvar eller så råkar jag helt enkelt gilla vissa barnprogram.

Antingen gillar man att läsa böcker eller så gör man det inte, jag är en riktig bokslukare när väl andan faller på. Oavsett vart jag ska, så har jag alltid med mig en bok för att läsa så jag slipper ha långtråkigt.
Nu har jag gett mig i kast med Nirvana projektet, skriven av Stefan Tegenfalt och detta är fortsättningen på Vredens tid. Som visade sig vara en riktigt spännande bok, så därför ser jag med spänning fram emot att se vad kriminalkommissarie Walter Gröhn och Joanna de Brugge får att jobba med eller emot.

10.10 hade jag bestämt möte med en underbar tjej som jobbar fackligt för Kommunal. Jag hade kontaktat Kommunal, då det är mitt fackförbund och för att få hjälp med att lösa upp ett par ?, som dykt upp i mitt huvud den senaste tiden och efter allt som hänt på mitt jobb.
Från början kontaktade jag facket, då jag upplevde vissa problem med en av cheferna och för att få råd om hur jag skulle kunna hantera hela situationen. Sen uppstod ju ännu fler problem för min del, då jag i förra veckan blev hemskickad av min handläggare från Jobb Borås. Problemet var och är fortfarande ett faktum, jag har fortfarande inte fått veta orsaken till varför jag plötsligt fick gå hem och inte hade kvar min plats på Stiftelsen Vitryssland.
Då jag redan innan förra veckan hade kontakt med facket och tjejen jag hade möte med idag, så valde jag att inte ta upp vissa frågor med handläggaren innan jag haft mötet med facket som idag.
Vi hade ett långt samtal om allt som hänt, vad jag upplevt och gått igenom. Vidare blev det bestämt att M (som jag väljer att kalla henne, tjejen jag hade möte med), skulle ringa min handläggare och bestämma tid för ett möte.

Jag har verkligen tröttnat på enbart sitta hemma och uggla, och vara förkylningens gisslan. Så efter mötet med Kommunal, bestämde jag mig för att gå en sväng på stan för att inhandla några saker som en kalender för 2019. Förutom att köpa kalender, blev det att gå i några andra affärer, kolla vad som finns och få ännu mer miljöombyte. Då jag den senaste tiden i princip bara varit hemma och träffat mina föräldrar och umgåtts med 2 katter, som har en förmåga att driva mig till vansinne. Gårdagens vända in till stan för att köpa värktabletter räknas inte riktig, då jag enbart var en snabbis i stan och sedan fort hem igen.

Jag känner mig som en isskulptur som kan röra sig, fryser inifrån och ut. Trots att jag har dubbla strumpor och full mundering på mig, fryser jag som sjuttons och jag fattar inte varför. Större delen av helgen har jag trots allt mått bra, bortsett från en jobbig huvudvärk och ingen som helst ork.
Måste ha åkt på influensan, då jag trots värktabletter fortsätter frysa och har ont i kroppen. I vanliga fall brukar febern och frossan släppa efter ett par dagar med värktabletter, men inte den här gången och det får mig fundersam. Antingen är det enbart influensan jag åkt på eller så är det något mer, som gör att jag inte blir bättre.
Får kolla upp detta med vården under dagen, som tur är måste jag ringa vårdcentralen i ett annat ärende och då får jag passa på att rådfråga sköterskan som ringer upp.