Underbart att det äntligen har kommit lite snö och det lyser verkligen upp tillvaron, speciellt när det är mörkt ute.
Får hoppas på att snön får stanna kvar på marken och inte försvinner med en gång.
Jag trotsar förkylningen/febern och tar mig en promenad upp tillmin busshållplats, bara för att komma ut och få frisk luft. Det börjar bli smått tråkigt att bara sitta inne och uggla, tänkte att frisk luft har aldrig skadat när man är förkyld. 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja med det hör inlägget, min handläggare kom till jobbet för att vi skulle prata om en anmälan jag hade gjort.
En anmälan om fel/brister i arbetsmiljön på jobbet, som jag hade skickat till Arbetsmiljöverket. Saken var den att jag kunde inte gå till mina närmsta chefer, handläggare eller ens till min arbetsförmedlare.
Kanske var det fel av mig att gå till en utomstående myndighet och göra en anmälan, men skulle jag bara se arbetsmiljön bli sämre och sämre utan att göra något? Har man inte förtroende för de personer som ska vara ens chefer och handläggare, ja då måste man ju vända sig till en utomstående part. Vilket jag gjorde och det straffade sig kan man säga, på ett sätt då cheferna uppenbarligen inte tålde att vara i närheten av mig och ännu mindre kunde de se mig i ögonen.
Att chefen inte kunde se mig i ögonen och demonstrativt vände ryggen till, visar bara att något är allvarligt fel och att jag gjorde rätt i slutönden.

Oavsett vad, så fick jag beskedet 8.40 att det vore bäst om jag gick hem för resten av dagen och stannade hemma resten av veckan med fullt betalt. Handläggaren förklarade aldrig varför och uppgav aldrig någon orsak, vilket jag finner väldigt märkligt.
Vad jag vet så ska man alltid uppge orsak/anledning till varför man skickar hem en person från jobbet. Alltså har handläggaren och/eller chefer begått ett fel där, då man aldrig gav mig en orsak till det hela.
Fast jag har mina aningar om vad det hela handlar om, man vill uppenbarligen ha lugn och ro i ett par dagar. För att se hur man ska lösa allt och ingenting, men det gör bara saken värre för dem själva. Då jag har varit i kontakt med mitt fack i Borås, och kommer fortsatt att ha kontakt med facket igenom hela den här prossecen.

Jag visste inte förrens igår förmiddag att Arbetsmiljöverket tagit tag i min anmälan, innan handläggaren kom och berättade detta för mig igår. Han ska visst försökt att få ut en kopia på anmälan, men den är sekretessbelagd och tur är det.
Och förhoppningsvis kommer Arbetsmiljöverket eller någon facklig person att göra ett besök på mitt jobb, och att man på ett eller annat sätt kommer fram till bra lösningar på allt som jag tog upp i min anmälan.

Som tur är kan jag vara hemma resten av veckan och kurera mig, då en jäkla förkylning har tagit över min jävla kropp. Jag som aldrig har strumpor på mig inomhus, har nu både tjocka strumpor och en långärmad tröja på, för att frysa ihjäl inomhus. Jag kan leva med att vara snorig och ha en jobbig hosta, men att ha feber i kroppen är bland de värsta sakerna som jag känner till. Ena stunden är jag helt okej och fryser inte över huvudtaget och i nästa stund, känns det som att jag går i bara baddräckt på Antarktis mitt i vintern.

Suck, pust och stön men säg något dåligt som inte kommer med något gott. Det goda i hela situationen som jag hamnat i, är att jag kan vara hemma sjuk och ändå inte förlora ett öre. 

Jag har aldrig varit ett stort fan av Björn Skifs, men självklart har jag hört många av hans låtar på radion under min uppväxt.
Igår bar det äntligen av till Göteborg och Scandinavium, för att se Björn Skifs live på scen. Ärligt talat så var jag till en början lite skeptiskt det hela, men väl på plats med Skifs på scen så blev jag frälst till viss del.
Jag kan inte säga stt jag älskar honom och hans musik, men jag erkänner att efter lyssnat på honom i 2 timmar så gillar jag han skarpt.

Som tur är så har jag en pappa som vet hur att köra bil och som kan fixa sig ur de svåraste situationer, som kan uppstå i trafiken.
Oavsett om du kommer från Borås eller från Sandhult, så är det 2 jävla backar som man ska uppför och så fort den första snön kommer är det alltid kaos. Och varje vinter sätter sig de utländska långtradarna och lastbilarna i backarna, efter att bott här i 30 år så har jag slutat förvånas över utländska långtradare.
Men igår var det inte någon lastbil som ställt till med problem, utan folk i vanliga bilar med sina sommardäck som fastnade i backen precis innan man nådde upp till krönet. Självklart stod det någon ute på vägen och skulle stoppa alla och det även min bil, vilket gjorde att pappa inte kunde köra vidare.
Oavsett vilket vet jag inte om pappa faktiskt hade klarat av att passera krönet, då det var sommardäck även på våran bil.

Efter mycket om och men, drygt 40 minuter senare och en omväg på ca 1 mil kom vi till sist hem och tur var ju det.
Tur för mig att jag faktiskt har en pappa som vet hur att köra bil, för jag hade inte ens försökt ta mig upp för backen med sommardäcken.

På sistone har jag inte haft vare sig orken eller lusten att skriva något här på bloggen, men nu ska jag göra ett tappert försök. Jag kan inte påstå att mitt liv den senaste tiden har varit guld och gröna skogar, men varje dag har jag klivit upp ur sängen och försökt göra det bästa av situationen.
Igår var en sådan dag, där allt vände som på en 5 öring och snabbare ändå.

Dagen började hyfsat bra ändå, jag och några kollegor var på extralagret som vi har för att hämta lådor. Del av byggnaden syns i bilden ovanför, för bilen skulle iväg på hämtning nere i Kungsbacka. Saken blev som sådan att jag fick åka med en pall lådor, på bilens flak till andra sidan där allt händer och sker på Stiftelsen Vitryssland.
Detta var hur roligt som helst, att få åka på flaket och så om bara inne på området samt i väldigt låg hastighet. Vore kanske inte så bra att göra en sådan här grej ute på gatorna i stan, med all trafik och allt.

Senare på förmiddagen började både ryggen och ena knät krångla som tusan, vilket gjorde att mitt humör bara blev sämre och sämre. Trots värk både högt och lågt försökte jag jobba på i det tempo som jag orkade med, men det är inte lätt att försöka hålla igång. Speciellt inte när man ser andra kollegor, som bara sitter vid sina platser och i princip enbart leker med sina mobiler långa stunder. 

Visst jag hade kunnat göra precis likadant själv, annars hade jag kunnat gå till chefen och ta upp detta. Att vissa inte gör speciellt mycket och jag sliter mig förbannad, men det skulle å andra sidan skulle det göra mig obekväm. Fast hellre obekväm kollega, än en som låter skit och annat fortsätta. Jag får se hur det blir de närmaste dagarna, blir det inte bättre får jag helt enkelt göra något åt saken. 

Trots att 1 vecka har gått sedan jag var hos barnmorskan, så har jag fortfarande ett fint blåmärke på insidan av överarmen. Det har även dykt upp ett "skrubbsår" eller vad nu det ska kallas, efter alla plåster som jag haft över såret. Men som tur är så har det pyttelilla såret läkt ihop, enbart skårpa kvar som minne och skrubbsåret som jag kallar det börjar sakta läka ihop.

Sjuttons gubbar, varför är det alltid jag som ska lyckas med sådana här saker?

Även blåmärket som jag fick efter lämnat blodprov i fredags, på vårdcentralen börjar ge med sig. Suck för att jag har så lätt få dessa jäkligt underbara blåmärken, tur att de sitter som de ändå gör.
Trots blåmärken ich skrubbsår efter för mycket plåsteranvändade, har det mot all förmodan gått bra att jobba.

Många "aj" och "helvetets jävla blåmärke" har det blivit, men jag har bititt ihop och kämpat på trots allt.

Jag kan inte sluta förvånas över hur mycket skor det kommer in, som jag ska ta hand och packa för vidare transport till Litauen och Vitryssland. Det är som att folk har fått det här med att skänka till välgörenhet och behövande på hjärnan, missförstå mig rätt nu. Jag är glad och stolt över att vara Boråsare och att jag får jobba på Stiftelsen Vitryssland, för det visar att det finns så många underbara och givmilda människor i och runt Borås. Det skänks allt från husgeråd, böcker, spel för både vuxna och barn, till skor och kläder. 

Igår kväll var jag som sagt på Stiftelsen Vitrysslands loppis, och gjorde några fynd i bokväg.
I vanlig ordning när dörren öppnades, så skulle alla in genom dörren samtidigt eller ännu bättre först in. Det trots att man stod en bit bak i kön och detta slutar aldrig att förvåna mig, oavsett hur många loppisar jag gått på under åren som jag jobbat på Stiftelsen Vitryssland.
Jag är väldigt nöjd med mina bokfynd, då några av titlarna står på min "att läsa"-lista. Ser verkligen fram emot nästa loppis och det är med förhoppning om att jag ska hitta ännu fler böcker att läsa, men även några cd-böcker som jag kan ge mamma i julklapp.

Tack syster och sambo i Linköping för den fina lampan och lyktorna.

Lampan passar perfekt i fönstret och i stil med det jag själv hade tänkt skaffa.