Helt ärligt vet jag inte varför det gång efter annan, brister i kommunikationen mellan Västtrafiks olika delar.
Jag var på Resecenterum 11.40 för att vänta på bussen hem, och den ska avgå 12.02 Klockan tickar iväg och ingen buss kommer från Alimgsås, 12.15 kollar jag i appen Reseplaneraren och ser att buss 550 med avgång 12.02 är försenad med 32 minuter.
Att en buss är försenad kan jag aceptera, men ju längre jag väntade desto mer försenad blev bussen som skulle gått 12.02
Buss 550 mot Alingsås var till sist 48 minuter försenad, i Reseplaneraren stod det att man skulle invänta nästa tur.
Ingen information om ersättningsbuss, utan bara att jag skulle få vänta på nästa tur som gick 13.02 Då hade jag stått utomhus i drygt 1 timme i iskall vind, bestämde mig för att gå till Västtrafiks butik som finns i Resecentrum.
Där inne visste man ingenting, men personalen jag pratade med skulle omedelbart kolla upp saker och ting. 12.48 kom till sist en så kallad ersättningsbuss, för bussen som aldrig kom fram till Borås.
Under tiden som gick och medan jag frös utomhus i väntan på bussen, mailade jag till Västtrafik och reklamerade hela situationen. Brist på information, brist på kommunikation och speciellt bristen på eraättningsbuss.
Hade jag inte gått in i Västtrafiks buss, hade det garanterat imte kommit någon extrabuS.

12.48 kom äntligen ersättningsbussen mot Alingsås, jag som passagerare ska inte behöva fråga mig fram efter en ersättningsbuss. Snacka om att Västtrafik brister i sin kommunikation och så vågar de höja priserna. Skulle tågen vara försenade eller inatällda, då fixas det fram ersättningsbussar fortare än jag hinner blinka. Men uppenbarligen behöver man inte ersätta föraenade bussar mellan Borås och Alingsås.

Fick för en stund sedan svar från Västtrafik, ang min reklamation. Svaret följer Jag beklagar att du upplever att information om detta ej fanns ute samt att det inte kom någon ersättningsbuss. Vi har fört vidare allt du har skrivit till ansvariga för störningsinformation och till ansvarigt trafikföretag.

Det går inte att gnälla över Västtrafik och bussarna, om man sedan inte lämnar in sina synpunkter, klagomål m.m till Västtrafik. Hur ska vi annars få bättre kollektivtrafik runt Borås, om vi inte gör något.

Den 16 mars är min sista dag på Compass, detta fick jag reda på i tisdags. Idag fick jag veta att det inte finns någon som helst chans för mig att få vara kvar där heller. Utan från och med 17 mars är det nymarbetsplats som gäller, skulle det inte finnas plats åt mig just då så blir det att gå hemma tills plats dyker upp. 
Detta har någon smart jävel till beslutsfattare tagit, en person som inte vet hur det är att leva med psykiska problem eller att få ett chockbesked när man äntligen börjar känna sig som en normal person....

Jag är jävligt besviken på Sverige som land, de så kallade politikerna och övriga beslutsfattarna, men mest besviken är jag på Arbetsförmedlingen. För helt plötsligt så vill inte Arbetsförmedlingen, hjälpa och stötta mig i min rehabilitering och väg tillbaka mot arbetslivet. Utan de lämnar bara besked om att så här är det och det finns inget handläggaren kan göra, undrar i vilken värld de lever i. 

Ska det gå då långt att jag hotar att ta mitt liv, för att ansvariga personer ska fatta vad de håller på med? Kanske skulle skriva ett brev till högsta chefen för Arbetsförmedlingen och brev till ansvarig minister för dessa frågor. 

Det var ett tag sedan jag mådde riktigt dåligt och trodde världens undergång var nära, men helt plötsligt bara small det till. Började igår eftermiddag efter mötet, men botten nådde jag imorse.
Jag kan inte förklara hur det kändes eller ens vilka tankar jag hade, men jag kom fram till att både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen försöker skynda på min rehabilitering.
Då och då "satsar vi" på att jag ska ha kommit upp i 50 %, vilket är 20 timmar i veckan. När det är fixat ska det kollas på ny arbetsplats för mig att fortsätta arbetsträna på, men de glömde en viktig sak. Ingen tog i beräkningen att jag kanske inte klarar av att genomföra dessa förändringat, så som det sas på mötet.
Det kändes som att man tyckte att allt var klappat och klart, men glömde att jag kanske skulle må jävligt dåligt efter mötet. Imorse nådde jag botten ordagrant, hade ingen som helst lust att fortsätta leva eller ens försöka kämpa vidare med arbetsträningen.
Jag funderade allvarligt på att på något sätt skada mig själv, avbryta arbetsträningen och massa andra idiotiska saker.

Trots allt så kom jag fram till att se vad som händer och sker, om jag mailar handläggaren på Arbetsförmedlingen och ställer frågorna som jag aldrig fick svar på.
Frågan om jag inte skulle uppnå målet med att komma upp i 20 timmars arbetsvecka, hur ska jag kunna och orka fortsätta kämpa när min framtid på Compass är så osäker.
En sak är säker och det är att jag framöver tänker ta det väldigt lugnt, när jag är på arbetsträningen och jag tänker inte vara allt för medgörlig. Tänker vara jäkligt omöjlig och vara tvär, för nu har saker coch ting gått på tok för långt.

Beslutsfattarna skiter i människorna som mig och våra problem, jag är uppenbarligen inte viktig i genomförandet av målen och planerna som bestämdes igår på mötet. Nu när jag haft chansen att smälta allt som sas och bestämses, så undrar jag hur i helvete man tror att jag ska klara av att bara så där gå från 12 till 20 timmars arbetsvecka. Någon har ingen verklighetsförankring och ingen insikt i hur det är att leva med ångest, panik och depressionsproblem. Men när det nu kommer till mig, så tänker jag inte bli överkörd av ett gäng idioter som inte har någon koll eller känsla för verkligheten.

Blir intressant att se hur den här matchem kommer att gå, då sista ordet inte är sagt och det är långt till halvtids vilan. Har en del funderingar och tankar som går att göra verklighet av...

Att vädret påverkar hur jag mår är inget nytt, men att ha möte med Arbetsförmedlingen och Föraäkringskassan är något som får luften att gå ur vem som helst.
I förmiddags hade jag uppföljning med båda handläggarna, men jag har knappt någon aning om vad som beslutades eller sades. Sak samma att minnas eller ej, behöver jag veta exakt eller vad som beslutades vet jag vem att vända mig till. 
Det är tur att jag ska till psyk och träffa min kontaktperson på torsdag, då får jag förhoppningsvis hjälp och stöd för att kunna hantera allt som har med detta att göra.

Det är för många tankar och frågetecken som snurrar runt just nu, det känns inte bra att plötsligt ändra allt och ingenting. Jag har den senaste tiden varit ledig på onsdagar, för att ha en dag för återhämtning.
Helt plötsligt är det som att man drar bort mattan under fötterna på mig och skiter i alla konsekvenser. 

Å ena sidan just de här känslorna är extremt jobbiga, men än så länge har jag inte gett upp. Tänker inte låta ångest och oron ta över mitt liv. Bara bita ihop och försöka ta sig framåt dag för dag, göra det varje situation.

Nu börjar jag sagta men säkert börja varva ner igen och ha lite tro på att världen, kanske kan bmi lite bättre. Den kan åtminstone bli bättre för min del både med jobb och allt annat.
Igår kom det första av tre paket med grejer som jag beställt, garnet Winter Glow känns underbart mellan fingrarna.
Så nu varvar jag min lediga tid mellan att läsa massa böcket och att sticka.

Vid 10 bestämde jag mig för att sätta ner foten mot min handledare, som dyrt och heligt lovat att "lösa situationen på bästa sätt."
Jag vet inte vad eller hur handledaren gjorde detta, men det gav ingen effekt och jag får fortsatt lida för dåligt ledarskap. Foten i marken och jag berättade att jag går hem, pga problemen som jag tagit upp med denne.
Skit i vad konsekvenserna blit för mig, jag har rätt att atälla krav och orkar jag inte mer är det bättre att jag beger mig hemåt. Var åtminstone ärlig med orsaken till att jag gick hem och på väg hem mailade jag återigen arbetsförmedlingen.
Senare ringde handläggaren upp och vi diskuterade problematiken, som uppstått. Äntligen någon lyssnade och försökte komma med förslag som kunde hjälpa mig, men vad gör det i verkligheten?
Skulle ringa arbetsplatsen och prata med min handledare, kanske med lite tur så kan allt detta få människan att förstå allvaret i situationen. Men kanske är det att hoppas på för mycket, skulle en förändring ske blir det att måla ett kors i taket.

Efter en lång tids sjukskrivning och återhämtning, så har jag nu arbetstränat i drygt 3 månader.
Redan är jag igång med att kämpa för min arbetamiljö, för att handledarna/arbetsledarna på arbetsplatsen inte kan sköta sina jobb. 
Så trött på att dessa idioter bara försöker släta över allting, det är som att arbetsledarna gör allt för att slippa ta tag i situationer som denna. Jag tog upp saken i höstas med min handledare, men det verkade inte ske något. Så förra veckan kontaktade jag arbetsförmedlingen, för att få hjälp och råd. Förmedlingen ringde arbetsplatsen, där man lovade att göra saker till det bättre och inte ens det verkade få arbetsledarna att göra något åt saken.
Så igår under förmiddagen gick jag nog av att behöva må dåligt, över att någon i närheten luktade ruttnade svett.

Jag klampar in på personalens kontor och frågar om man har pratat med vederbörande, om problemet... I vanlig ordning fick jag inget ordentligt svar, uppenbarligen vet inte ens arbetsledarna/handledarna hur att ta tag i sådana här situationer. 
Det enda att göra nu är att vänta och se vad som händer, i värsta fall får jag väl ta upp saken på ett måndagsmöte. Då är alla rum samlade och vi får lite info om arbeten som kommer in och om arbetstider ändras av någon anledning. Där har jag chansen att ta upp frågan och höra vad som sägs då.

Vart tog tiden vägen? Det känns som att min hjärna har stängt av och inte kan hantera, det här med att dagarna bara passerar.
Kollar ibkalendern och inser att det är trottondedag jul och det får mig att fundera, var tog julafton vägen?
Får väl vara glad över det lilla, jag har åtminstone inte haft allt för långtråkigt. Bortsett från någon enstaka dag möjligtvis, men sådant får man tåla för att kunna uppskatta de bättre dagarna.

Nu gäller det att ruska liv i huvudet och kroppen, för att ta tag i mitt liv.
Imorgon blir det att ringa psyk, för att boka in ett besök där och kolla upp när min nuvarande sjukskrivning tar slut. Och vid besöket har jag mycket att ta upp, allt mellan himmel och jord. Skönt att trots allt ha en person inom psykiatrin att ringa, när det mellan varven som nu att ringa för att hjälp och råd. 

Var i lördags i Knalleland och kollade efter en ny kudde, då min gamla gett upp efter en tids strejkande. Då jag i många herrans år sovit med en Tempurkudde, liknande den på bilden så är det inte bara för mig att köpa en ny kudde. Utan jag behöver köpa en liknande kudde.

Verkligen inte det lättaste att hitta en ny, ergonomisk kudde som inte kostar en förmögenhet. Verkligen inte det lättaste kan jag erkänna, men tur så finns det Google man kan använda sig, sedan är det bara ge sig av till stan och shoppa loss när väl bestämt sig för vilken affär man ska besöka. 

Väntar på flertalet packet, då jag shoppat loss ordentligt på nätet. Det är garn i mängder, återigen och ytterligare några böcker. Får hoppas på att alla paket snart kommer hem i brevlådan, så jag kan forsätta läsa spännande böcker 
Någon kanske funderar på hur jag har råd med allt detta, svaret är enkelt. Jag är van att leva kanske på 300 kronor i ett par veckor, efter att alla räkningar och övriga utgifter m.m är betalda. Sedan är det bara att kolla på om det rea på olika ställen, för det mesta handlar jag garn när olika sajter har utförsäljning, black weekend eller mellandagsrea.