Jag har sagt det många gånger förut och kommer säga det tusentals gånger till, innan jag lämnar detta jordeliv.
Var tidigare idag på mitt gamla jobb för att tömma mitt skåp, på de saker som var mina privata. Har nämligen dragit ut på det, då jag helst inte hade velat träffa vissa av cheferna. Men det var bara bita i det sura äpplet och gå in på jobbet, möta cheferna och se en av dem i ögonen.

Ärligt talat, vad är det för jävla fel på folk?
Har tidigare under hösten bloggat om en del problem med arbetsmiljön och en chef, som inte gjorde arbetsmiljön bättre.
Jag blev ifrågasatt och man undrade vad mitt problem var, då jag inte kunde tagit upp problemen med någon med någon ansvarig på arbetsplatsen.
Jag kan ta mycket skit för att jag är som jag är, men det jag inte tål är att höra att folk på arbetsplatsen talar om mig bakom min rygg och har sagt saker som inte stämmer.
Det som förvånar mig mest är att inse hur lågt vissa personer uppenbarligen kan sjunka, för att rädda sitt eget skinn och framstå i bättre dagar. Värst är ändå att personen/personerna, inte vågar stå upp för sig själv och gå säga vad man tycker/tänker. Istället kan man snacka skit om chefen med vissa personer som mig, men när chefen är nära så ändrar man sig helt och hållet.
Det värsta var ändå att bli anklagad, för att kanske vara den som bidragit till att arbetsplatsen läggs ner.
Ursäkta mig, men hur i helvete kan jag och min anmälan om brister och fel i arbetsmiljön vara en bidragande orsak till att man lägger ner en arbetsplats.

I vilket fall som helst så mötte jag cheferna, såg dem i ögonen och vek inte undan. Bad om ursäkt för att jag gjort som jag gjort, och sedan blev det att tömma skåpet. Plockade ner mina personliga tillhörigheter i en kasse och fort som fansiken, lämnade jag arbetsplatsen med både sorg, lättnad och stolt.

Jag kände mig sorgsen för att få höra saker som gjorde väldigt ont, för jag trodde att vissa människor var bättre än de visade sig vara. Kände mig både lättad och stolt, för att jag faktiskt klarade av att möta cheferna och för att jag inte vände i dörren när jag såg vilka chefer som var på plats.

Det känns som att jag har klarat av en boxningsmatch i tungvikt och förlorade på en knockout.
Vem min motståndare har varit eller är, har jag ingen aning om men jag har mina misstänkar. Till att börja med så var min motståndare ett föekylningsvirus, men nu när jag går in på vecka 3 som förkyld misstänker jag att det ligger mer bakom allt. För en dryg timme sedan pratade jag med min vårdcentral, där man såg till att jag kommer få träffa en läkare med mina funderingar kring om jag har har utmattningssymtom eller ej.

Saken är den att oftast blir jag bättre eller nästan helt frisk, efter 1 vecka hemma med massa värktabletter. Men nu är inte fallet sådant, utan jag fortsätter vara förkyld och det utan större förbättringar.
Jag har länge misstänkt att jag skulle "gå in i väggen", med tanke på hur jag har jobbat, slitit och mått sedan semestern i sommras. Saken har ju inte blivit bättre utav att jag fick gå från jobbet med fullt betalt och det var omedelbart, den händelsen har nog gjort att jag plötsligt blev sämre i mitt psykiska mående. Även den stressen måste haft inverkan på mig och gjort att jag sakta men säkert börjar inse, att något annat är fel med mig. Alltså förutom anledningarna till att jag bara jobbat 50% och de är ångest och panikproblematik, med allt vad det innebär.

Som sagt är livet verkligen inte lätt, oavsett vart i livet du befinner dig, oavsett om du har psykiska eller fysiska funktionshinder som sätter käppar i hjulen för dig. Det viktigaste just nu är ändå att jag har kontaktat min vårdcentral, pratat med en sköterska om mina funderingar och fått en tid hos läkaren för att fortsätta diskutera mina funderingar/priblem.

I vanliga fall när jag börjar skriva ett inlägt här på bloggen, får jag ihop ett utkast på 20 minuter. Men idag har det tagit mig drygt 2 timmar att komma igång med det här inlägget, har påbörjat skrivandet och sedan slängt det ett par gånger. Äntligen har jag kommit igång och orden bara spruttar ur mina fingrar. Äntligen känns det som att mitt flyt börjar vända igen, vissa dagar är segare än andra och komma igång med skrivandet är inte alltid det lättaste.

De senaste åren har jag följt SVT julkalendeR och inte missat ett enda avsnitt, skulle jag mot all förmodan missa ett avsnitt så ser jag till att kolla den på SVT play för att inte missa något.

Storm på lugna gatan är än så länge min absoluta favorit och jag jämför med julkalendern som sänts de senaste 4 åren.

Kalla mig galen eller vad som helst, men jag bara älskar årets upplaga av julkalendern och vem som helst oavsett åldern kan följa den. 

Till en början var jag skeptisk till Storm på Lugna gatan, men efter 2 avsnitt var jag frälst och efter 3 avsnitt bara älskar jag årets upplaga av julkalendern. Det kommer från mig som kvinna på 33 år, kanske har jag barnasinnet kvar eller så råkar jag helt enkelt gilla vissa barnprogram.

Antingen gillar man att läsa böcker eller så gör man det inte, jag är en riktig bokslukare när väl andan faller på. Oavsett vart jag ska, så har jag alltid med mig en bok för att läsa så jag slipper ha långtråkigt.
Nu har jag gett mig i kast med Nirvana projektet, skriven av Stefan Tegenfalt och detta är fortsättningen på Vredens tid. Som visade sig vara en riktigt spännande bok, så därför ser jag med spänning fram emot att se vad kriminalkommissarie Walter Gröhn och Joanna de Brugge får att jobba med eller emot.

10.10 hade jag bestämt möte med en underbar tjej som jobbar fackligt för Kommunal. Jag hade kontaktat Kommunal, då det är mitt fackförbund och för att få hjälp med att lösa upp ett par ?, som dykt upp i mitt huvud den senaste tiden och efter allt som hänt på mitt jobb.
Från början kontaktade jag facket, då jag upplevde vissa problem med en av cheferna och för att få råd om hur jag skulle kunna hantera hela situationen. Sen uppstod ju ännu fler problem för min del, då jag i förra veckan blev hemskickad av min handläggare från Jobb Borås. Problemet var och är fortfarande ett faktum, jag har fortfarande inte fått veta orsaken till varför jag plötsligt fick gå hem och inte hade kvar min plats på Stiftelsen Vitryssland.
Då jag redan innan förra veckan hade kontakt med facket och tjejen jag hade möte med idag, så valde jag att inte ta upp vissa frågor med handläggaren innan jag haft mötet med facket som idag.
Vi hade ett långt samtal om allt som hänt, vad jag upplevt och gått igenom. Vidare blev det bestämt att M (som jag väljer att kalla henne, tjejen jag hade möte med), skulle ringa min handläggare och bestämma tid för ett möte.

Jag har verkligen tröttnat på enbart sitta hemma och uggla, och vara förkylningens gisslan. Så efter mötet med Kommunal, bestämde jag mig för att gå en sväng på stan för att inhandla några saker som en kalender för 2019. Förutom att köpa kalender, blev det att gå i några andra affärer, kolla vad som finns och få ännu mer miljöombyte. Då jag den senaste tiden i princip bara varit hemma och träffat mina föräldrar och umgåtts med 2 katter, som har en förmåga att driva mig till vansinne. Gårdagens vända in till stan för att köpa värktabletter räknas inte riktig, då jag enbart var en snabbis i stan och sedan fort hem igen.

Jag känner mig som en isskulptur som kan röra sig, fryser inifrån och ut. Trots att jag har dubbla strumpor och full mundering på mig, fryser jag som sjuttons och jag fattar inte varför. Större delen av helgen har jag trots allt mått bra, bortsett från en jobbig huvudvärk och ingen som helst ork.
Måste ha åkt på influensan, då jag trots värktabletter fortsätter frysa och har ont i kroppen. I vanliga fall brukar febern och frossan släppa efter ett par dagar med värktabletter, men inte den här gången och det får mig fundersam. Antingen är det enbart influensan jag åkt på eller så är det något mer, som gör att jag inte blir bättre.
Får kolla upp detta med vården under dagen, som tur är måste jag ringa vårdcentralen i ett annat ärende och då får jag passa på att rådfråga sköterskan som ringer upp. 

Underbart att det äntligen har kommit lite snö och det lyser verkligen upp tillvaron, speciellt när det är mörkt ute.
Får hoppas på att snön får stanna kvar på marken och inte försvinner med en gång.
Jag trotsar förkylningen/febern och tar mig en promenad upp tillmin busshållplats, bara för att komma ut och få frisk luft. Det börjar bli smått tråkigt att bara sitta inne och uggla, tänkte att frisk luft har aldrig skadat när man är förkyld. 

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja med det hör inlägget, min handläggare kom till jobbet för att vi skulle prata om en anmälan jag hade gjort.
En anmälan om fel/brister i arbetsmiljön på jobbet, som jag hade skickat till Arbetsmiljöverket. Saken var den att jag kunde inte gå till mina närmsta chefer, handläggare eller ens till min arbetsförmedlare.
Kanske var det fel av mig att gå till en utomstående myndighet och göra en anmälan, men skulle jag bara se arbetsmiljön bli sämre och sämre utan att göra något? Har man inte förtroende för de personer som ska vara ens chefer och handläggare, ja då måste man ju vända sig till en utomstående part. Vilket jag gjorde och det straffade sig kan man säga, på ett sätt då cheferna uppenbarligen inte tålde att vara i närheten av mig och ännu mindre kunde de se mig i ögonen.
Att chefen inte kunde se mig i ögonen och demonstrativt vände ryggen till, visar bara att något är allvarligt fel och att jag gjorde rätt i slutönden.

Oavsett vad, så fick jag beskedet 8.40 att det vore bäst om jag gick hem för resten av dagen och stannade hemma resten av veckan med fullt betalt. Handläggaren förklarade aldrig varför och uppgav aldrig någon orsak, vilket jag finner väldigt märkligt.
Vad jag vet så ska man alltid uppge orsak/anledning till varför man skickar hem en person från jobbet. Alltså har handläggaren och/eller chefer begått ett fel där, då man aldrig gav mig en orsak till det hela.
Fast jag har mina aningar om vad det hela handlar om, man vill uppenbarligen ha lugn och ro i ett par dagar. För att se hur man ska lösa allt och ingenting, men det gör bara saken värre för dem själva. Då jag har varit i kontakt med mitt fack i Borås, och kommer fortsatt att ha kontakt med facket igenom hela den här prossecen.

Jag visste inte förrens igår förmiddag att Arbetsmiljöverket tagit tag i min anmälan, innan handläggaren kom och berättade detta för mig igår. Han ska visst försökt att få ut en kopia på anmälan, men den är sekretessbelagd och tur är det.
Och förhoppningsvis kommer Arbetsmiljöverket eller någon facklig person att göra ett besök på mitt jobb, och att man på ett eller annat sätt kommer fram till bra lösningar på allt som jag tog upp i min anmälan.

Som tur är kan jag vara hemma resten av veckan och kurera mig, då en jäkla förkylning har tagit över min jävla kropp. Jag som aldrig har strumpor på mig inomhus, har nu både tjocka strumpor och en långärmad tröja på, för att frysa ihjäl inomhus. Jag kan leva med att vara snorig och ha en jobbig hosta, men att ha feber i kroppen är bland de värsta sakerna som jag känner till. Ena stunden är jag helt okej och fryser inte över huvudtaget och i nästa stund, känns det som att jag går i bara baddräckt på Antarktis mitt i vintern.

Suck, pust och stön men säg något dåligt som inte kommer med något gott. Det goda i hela situationen som jag hamnat i, är att jag kan vara hemma sjuk och ändå inte förlora ett öre. 

Som ni kanske har märkt,så har jag den senaste tiden inte varit speciellt mycket för att skriva här på bloggen.
Det har sina orsaker som heter; stress på jobbet och min ångestproblematik. Jag kan lätt skylla ifrån mig och komma med en halvdan ursäkt till varför jag inte skrivit så mycket. Men vad skulle en sådan ursäkt hjälpa?
Istället tänkte jag berätta lite om hur jag mått den senaste tiden, samt göra en liten uppföljning på mitt inlägg "Nog är nog" från i måndags.
Den senaste tiden har jag inte mått allt för bra, stressen som jag upplevt inombords har gjort att min kropp har börjat säga ifrån ordentligt. Ryggen och nacken har jag periodvis problem med, men på sistone har det varit extremt. Det är smärtor dagligen i princip och jag har ätit värktabletter nästan dagligen, oops varning. Vet att jag verkligen behöver gå till en läkare med dessa problem, men en sak i taget. Och som om detta inte räcker, så har även min ångest idag dragit igång på alla växlar.
Det var hjärtklappning, följt av stickningar i ena armen och funderigar på om jag borde ringa 112, för att be om en ambulans. Men så tänkte jag att om ett par djupa andetag inte hjälper, så måste jag defintivt ringa efter hjälp. Å andra sidan så kunde detta vara ångestattacker och flera djupa andetag gjorde susen, tills för en stund sedan. Då kom nästa ångestattack med allt vad det innebär, tänkte att den här gången behöver jag hjälp och hjälp fanns att få. 

Istället för att ringa 112, åka ambulansen till akuten kanske i onödan ringde jag psykakuten i Borås. Pratade med en trevlig person som hjälpte mig igenom ångesten och oron om att det kanske var något mer allvarligt, fick olika råd och hur jag skulle hantera ångesten. Skulle smärtan och stickningarna fortsätta, skulle jag imorgon kontakta vårdcentralen så att de kunde ta ett EKG på mig och se att det inte var någon fara med mig eller mitt hjärta.

Ångest och mycket stress är ingen bra kombo, det kan få vem som helst orolig.