Vuxna människor, inte så konstigt om männskligheten är på väg åt helvete och dagens ungdom inte vet vad de ska ta sig till.

Ännu en gång uppstod det diskussion om fördelning av material, alltså moppar (jobbar som städare på Samhall).
Kollegan hade sagt stt det är ju bara att skölja några av de använda, men fått till svar att det var "äckligt." Så därför satt 4 personer på lunch redan vid 11-tiden idag, vilket självklart fick mig irriterad.
Ingen hade frågat mig om jag hade moppar, som de andra kunde ta för att städa klart sina trappor.

"Man inte vågar fråga, för att VISSA har en attityd."
Detta svarade jag på med: Så ska man inte våga öppna mun här uppe?

Är det konstigt om jag inte har lust att gå till jobbet? Problemet är inte uppgifterna eller vart jag ska städa, utan kollegorna och alla kommentarer. Det går inte att säga någonting, utan att någon blir förnärmad och direkt tror att jag anklagar denne för att inte gjort sitt jobb.
Men vad sjuttons gubbar...

Hade varit så skönt att imorgon medela chefen och driftledaren, om att jag är hemma pga värk i axeln eller för min ångest.
Bortsett från den där otrevliga karensdagen, får se hur det känns imorgon bitti.

Den här veckan har varit rena rama katastrofen, eftersom viss personal bara gör vissa uppgifter eller tar väldigt långa raster.
Gruppen har en "praktikant" (arbetstränar), som inte kan göra alla uppgifter som behöver göras.

Vilket får mig fundersam till varför praktikanten placerats i min arbetsgrupp.
Fast vad kan jag göra? Har försökt hjälpa denna person efter min bästa förmåga, även några av mina kollegor.
Även pratat med personen och sagt att denna har ett eget ansvar, t ex genom att prata med sin chef och driftledaren.

Katastrofen... dagens förmiddag blev en fullständig katastrof, efter att frågor ställdes och en diskussion uppstod. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, oavsett vad så tar jag ansvar för min del i dagens händelser.

Kanske låter detta konstigt, fast det är trots allt bra att saker och ting kom upp till ytan. Sedan kunde jag och andra inblandade ha skött saker både bättre och på helt annat sätt, utan att någon hade blivit ledsen.
Kommer att be praktikanten om ursäkt personligen, för vad jag sagt/gjort när tillfälle ges. Skickade efter lunch ett "Förlåt" via sms, inte det bästa men till mitt försvar ett steg i rätt riktning.