2 veckor har gått sedan jag lyckades med konststycket, att ramla och slå i samma knä på mindre ett dygn.

Uppenbarligen har jag talang för att ramla eller vurpa, helt utan anledning och ändå inte slå ihjäl mig. Har fortfarande ett väldigt fint vänster knä, som skiftar i allt från mörklila till något gulaktikt.

Under alla år som jag har halkat och slagit mig fördärvad under vinterhalvåret, så är nog den här säsongen den värsta.
Får vara glad över att jag fortfarande står på benen och lyckats vara på jobbet som jag ska, trots den senaste tidens ömma knä.