Den senaste tiden har jag inte skrivit mycket alls här på bloggen, mest har det blivit bilder och några få ord.
Istället för att sitta med mobilen jämt och ständigt, så har jag haft fullt upp med att avsluta några sjalar som jag hållt på att sticka. Just nu är jag igång med den sista av nästan klara sjalar, virkar en extra kant runt hela sjalen för ge den där extra piffen eller vad jag ska kalla den.
Å andra sidan har jag haft mycket som snurrar i huvudet på mig, om hur mitt uppföljningsmöte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen den 25 mars kommer att gå.
Sedan inväntar jag mitt besök på Öron-, näsa-, halsmottagningen den 31 mars, där jag ska kolla upp mina öron och hörsel riktigt ordentligt. Så jag har en del att se fram emot de kommande veckorna, samtidigt som min hjärna jobbat för fulltryck. Har funderat och grubblat länge kring det här med Covid-19 och hur Sverige valt att hantera denna pandemi, om detta håller jag på att finslipa ett inlägg.

Herr Triniti fyller 20 år i september och är fortfarande pigg för sin ålder, följer med precis överallt och vaktar mig väldigt noga när vi är ensamma hemma. Även vid köksbordet så har han sina åsikter om saker och ting, hjälper till med att välja i tidningar, om det är för stort utbud. 

Skulle man till råga på allt ha något ätbart, är det säkrast att katten får först. Annars blir det inget kvar till mig...

Mars redan, vart försvinner dagarna och veckorna någonstans?
Det känns som att jag antingen är på jobbet eller så är jag hemma, sen är det inte mycket mer som händer i mitt liv vad jag vet. Påstår inte att jag är missnöjd på något sättmen stundtals önskar jag, att livet innehöll mer av allt och ingenting.

Hur som helst så är det bara att kämpa på och blick framåt, inte mer vi kan göra i dessa pandemi tider.
Jag har mina böcker och serier som sysselsätter mig, samt ger mig avbrott från alla tråkigheter. Plus att jag varje kväll har lite fotvård för mig själv, för att underhålla fötterna men också för att orka stå upp varje förmiddag på jobbet.

Det är en underbar känsla som infinner sig på fredagar, helgen är på gång och inget larm som väcker en tidigt på lördagsmorgonen.

Sista dagarna har det känts i kroppen att jag jobbar med att packa beställningar, då både fötter och ryggen har varit ömma. Men inte mer än att det gått över, väl hemma och efter en paus framför tv:n. Det som gör mig förvånad är ändå att det tagit över 1,5 vecka innan jag känt av vare sig ryggen eller fötterna, men å andra sidan får jag vara glad över att det tagit den tid det gjort.

Det har blivit att packa mycket porslin och tavlor, vilket kräver att man både tänker till innan man sätter igång med att packa beställningen. Vill ju inte att varorna kunden beställt ska gå sönder, för att man inte packade sakerna ordentligt.
Har även varit ute på lagret och plockat varorna, som ska iväg till olika kunder. Sagts men säkert börjar jag vidga mina vyer ute på lagret...

Handläggare på Förmedlingen har även hunnit med att mailat och bokat in uppföljningsmöte, med mig och handledaren redan nästa torsdag. Uppföljningsmöte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, blir först i slutet av mars och det är väl tur det. Får hoppas och hålla tummarna för att man förlänger min tid på Erikshjälpen, så jag kan fortsätta arbetsträna där och se hur jag utvecklas 

Blomma och kort till mamma fick jag ta och fixa efter jobbet, som uppmuntran efter tuff tid på jobbet och som grattis till den nya tjänsten... Rosor slår ju aldrig fel säger man. 

Lars Kepler har ännu en gång lyckats med en väldigt spännande bok...

Fredag och helg utan några måsten avklarad, första veckan på jobbet är avklarad utan några katastrofer.
Att ha hamnat på Erikshjälpen och få jobba med att packa beställningar på nätet, är det bästa som hänt mig på länge.
Trodde å ena sidan att jag skulle ha mer ont i fötterna och ryggen, de första dagarna men så blev det inte alls.

Ett mindre missöde kan man ju kalla min vurpa i onsdags, och konstigt onog har kag inte haft några direks smärtor. Vill säga till jag behövde krypa under arbetsbordet och fixa med saker.
Hade varit bättre att be om hjälp direkt, men istället blev det som det blev och jag får vara nöjd med det lilla. Kan ju stoltsera över att ha ett fett, svullet blåmärke vid knät...

Säsongens första vurpa avklarad och en piruett lyckades jag med, och jag klarade mig hyfsat får jag erkänna...
Vurpan resulterade i en fin, varm liten bula på knät och som tur är så bröt jag ingenting. Som tur är får jag väl tilläga, då jag precis har börjat på Erikshjälpen och ute på lagret. Går fansiken inte att jag behöver vara hemma nu, med ben eller armar som är gipsade.
Mailade även med min handläggare från Arbetsförmedlingen, som undrade hur det går för mig. Förmedlaren skulle även boka in avstämningsmöte med min handledare på Erikshjälpen, får se hur det blir med den saken. Vore så skönt att slippa alla telefonmöten och uppföljningar som jag har, var och varannan månad.

Lovar att uppdatera mer här på bloggen, men har inte haft någon ork eller tid under helgen. Och nu under veckan har det varit så mycket nya intryck att det inte liknar någonting.
Kan lova er att jag hade tur som fick chansen att börja på Erikshjälpen, för det är en helt annan värld mot var jag var tidigare.