Det finns mycket att göra, även för innekatter har jag upptäckt idag vid besök hos syster med man.
Lily och Skrållan har koll på allt eller nästan allt som händer på gården, utanför lägnheten. Samt saker som händer i trapphuset, ibland är det så illa att Lilly försöker rymma från uteplatsen eller ut i trapphuset. 

Idag har verkligen vädret visat sig från både sin bäst och sin sämre sida, det var solsken och behagligt varm ute.
Under eftermiddagen började åskan sakta närma sig med krypsteg, tills den helt plötslig bestämde sig för att braka loss ordentligt här hemma hos mig. Åskan snurrar runt och mellan varven ser man blixtrar blinka till i ögonvrån.

Det var på tiden att åskan brakade loss och rensade luften ordentligt, med tanke på hur varmt vissa av dagarna har varit under veckan. 

jag är glad över att jobba inne och att jag har en fläkt att starta, när det blivit lite för varmt mellan varven när jag fixat med kläder som ska in i lådor på lagret.

Har även fått en inloggning till programmet vi använder av oss på jobbet, så nu klarar jag även data delen helt på egen hand. Även om det många gånger är skönt att kunna rådgöra med andra kollegor, om olika saker när jag blir osäker.

Det har gått 7 arbetsdagar sedan jag var i kontakt med Försörjningsenheten, Borås Stad, i förra veckan för att fråga om min ansökan om ekonomisk hjälp inkommit till dem och hur det låg till. Fick till svar att handlingarna inkommit och att socialsekreterare skulle kontakta mig, detta för 7 vardagar sedan och jag har fortfarande inte hört något. 

Det är något speciellt med regn på våren och sommaren, smattret mot taket eller fönster och dofterna efter regnet.

Men att behöva sig ut i ösregnet, utan paraply eller jacka är inte någon höjdare om jag ska vara ärlig. Fast det var ändå något speciellt idag, med att traska hem i regnet med en stor shoppingkasse hängande över armen. Jag beställde nämligen filtar i söndags eller lördags kväll till mig själv, samt som julklapp att ge bort. 

Ibland gäller det att ha lite tur, när man ska handla sådana här saker. För när jag kollat runt i butiker och online, så har jag haft svårt att hitta filtar som jag har tyckt om och så har oftast färgerna inte stämt in med hur jag har det. Filten med blå och brunt mönster, 2 stycken ska jag behålla själv och 2 filtar med stjärnor/ränder ska jag ge bort i julklapp. Tänk att jag så här i mitten av maj redan fixat julklappar, vilket är väldigt ovanligt tidigt även för mig. Nu har jag bara mammas och pappas julklappar kvar att fixa, med över 6 månader kvar behöver jag ju inte ha någon panik över den fronten. 

Helger kan vara riktigt dryga och långtråkiga, så även denna helg och dagens regn gör inte att jag känner mig direkt piggare.
Gråmulet och regn, som tur finns det massa av serier att kolla igenom och jag har även mängder av böcker som väntar på att läsas.

Men det finns värre än långtråkiga och dryga helger, det är att invänta besked och beslut från myndigheter som inte har någon respekt för den enskilda personen.
I april tog jag kontakt med Försörjningsenheten i Borås Stad, för jag visste att min ekonomi framåt skulle bli sämre och att jag inte kommer att klara mig ekonomiskt.
Så jag fick hem massa blanketter att fylla i, ifixade med papper och olika uppgifter som jag behövde skicka in för att ens kanske få hjälp.
21 april skickade jag in dessa papper till Försörjningsenheten.
3 maj sent på eftermiddagen hade mina handlingar kommit in i systemet. 6 dagar efter att Försörjningsenheten borde ha fått mina handlingar med posten. Varför dröjer hanteringen så här

Det är ju inte socialsekreterarna som drabbas av denna långsamma hantering, utan sådna som mig som kämpar varje dag. Å andra sidan kan jag förstå dem som är socialsekreterare att de känner stress och press över situationen, samt alla handlingar som bara läggs på hög. Men jag köper inte det som ursäkt eller bortförklaring, för att det ska ta sådan förbaskad lång tid för dem att göra en första koll på handlingarna och kontakta mig som är i behov av hjälp. Om jag hade haft riktigt stor otur i Försörjningsenhetens långsamma hantering av olika ärenden, så skulle jag sitta i skiten i slutet av den här månaden och det kanske jag gör om ingnenting snart händer.

Den här veckan har varit riktigt seg, har varit förbaskat trött varje dag fast jag bara varit på jobbet och inget mer.
Fast det räcker gott till för mig, men det ger inte mig rätten att beklaga mig allt ör mycket. Med tanke på hur all personal inom vårs och omsogen får slita och kämpa, oavsett hur trötta de än är.

I vilket fall som helst så är helgen här, lite ledigt och förhoppningsvis hinner mina fötter vila upp sig inför nästa veckas utmaningar.

Jag har försökt hela eftermiddagen och kvällen, att komma in här på bloggen...
Men varje gång har jag fått samma besked, se bilden nedan. 

I vanlig ordning känns det som om tiden bara rusar iväg, våren kommer med stormsteg och med våren pollen.
Men som många andra allergiker med mig, så är det bara att kämpa på och göra det bästa av varje dag med hjälp av olika mediciner.

Får vara glad över att jag bara drabbas av rinnande näsa och ögon som kliar, nu när pollen säsongen är i full gång igen...

Igår hade jag telefonmöte med Arbetsörmedlingen och Försäkringskassan, som gick mycket lättare än jag förväntat mig och snabbare för den delen.
Det mesta hade jag redan koll på, och skulle nu någon fråga dyka upp så vet jag vart att vända mig. Så i nästa vecka kommer jag gå från Samverkan till Jobb- och utvecklingsgarantin, vilket jag verkligen ser fram emot. Det var ändå på tiden att något hände på den här fronten och så blir jag kvar på Erikshjälpen till hösten någon gång, kan ju inte bli bättre för att vara ärlig.

Sedan har jag fått möjligheten att bytaarbetsuppgifter, lära mig nya saker och testa andra delar. Nu har jag full upp med att lära mig att fixa med kläder och se till att de får egna lagerplatser samt se till att det är snyggt i alla hyllor. 

Vart tar tiden vägen egentligen? Ena dagen kan vara seg och nästa dag, ja den försvinner i ett par blinkningar.
I ett par blinkningar har åren försvunnit, sedan jag sydde en tavla som senare skickades till farmor och farfar i Haparanda. Det var sent på hösten 2009, så i 12 år har tavlan hängt uppe i Haparanda och nu har den kommit hem till mig igen efter många år.
Tavlan var det enda jag önskade få nu när farfar inte finns kvar längre, redan när farmor gick bort pratade jag om att få ge tavlan vidare inom släkten sen när den tiden kom. Nu har tiden kommit att jag inte längre har några mor- eller farföräldrar kvar i livet, men jag har många minnen av dem och tavlan är ett av många minnen.