Vården står verkligen högt på agendan i Sverige nu när det är valår och allt, vilket är jättebra om man frågar mig. För det behöver satsas och åter satsas på vården, men inte bara ur sjukvårdens och personalens vinkel. Utan man måste även satsa på vården ur patientens vinkel, så att patienterna inte far illa på något sätt. Om jag inte hade kommit så långt i att lära mig leva med min ångest och psykiska ohälsa, vet jag inte i dagens läge vad som hade hänt och det kommer jag berätta om mer nedan i inlägget.

Jag hade för drygt 1 timme sedan ett telefonsamtal med min läkare på vårdcentralen, efter att lagt på luren kände jag mig bara ännu mer förvirrad och missförståd.
Är det viktigare för läkaren att sjukskriva mig på mindre procent, än att jag faktiskt klarar av att gå till jobbet och sköta mina 50%? Det verkade som att läkaren var av den åsikten att han inte längre vill sjukskriva mig över huvudtaget, min uppfattning är att läkaren anser att jag kan jobba 100% och bara håller på och tramsar.

För ska jag vara ärlig har denna läkare ingen som helst koll på hur det är att leva med psykisk ohälsa, ångest, självmordstankar osv... Förra gången jag var på vårdcentralen berättade jag för läkaren hur dåligt jag mådde, att jag hade självmordstankar, men inga planer på att skada mig själv och det var fullständigt sant. Men idag i telefonen fick jag inga uppföljningsfrågor på föregående samtal som vi haft, utan när jag säger att det funkar att jobba halvtid verkar det som att läkaren bestämde sig rätt upp och ner för att jag plötsligt om 3 veckor skulle börja jobba 75%.

Det innebär att jag skulle behöva göra om mitt schema till viss del och börja jobba 30 timmar, istället för mina nuvarande 20 timmar. 20 timmar i veckan funkar hur bra som helst och gör att jag ändå har ork att göra andra saker även privat.

Men när jag lagt på luren var mina första tankar att jag kan lika gärna lägga mig ner och dö, sedan kan jag ju försöka se till att hamna framför ett tåg eller lastbil. Desa tankar kom bara för att jag upplevde det som att läkaren sket fullständigt sket i hur jag mår,hur jag har det och det var bara för mig att finna mig i hans alla nycker.

Ska en läkare få köra över mig som patient på detta viset? Ska inte läkaren ta hänsyn till sin patients bästa? Jo man tycker ju det, men uppenbarligen vet inte min läkare på vårdcentralen hur man ser till patientens bästa. För honom verkade det enbart handla om honom och hur han slipper sjukskriva mig på 50% fler gånger.

Jag lovar att detta inte kommer vara det sista inlägget om det här med min sjukskrivning, psykisk ohälsa och idioter till läkare inom Närhälsan.