Fredags feelingen har infunnit sig, till kaffet har jag sällskap av Harlan Coben och boken Sex år. Framför tv:n håller jag på med mina sjalar, och den sista tiden hadet varit en sjal tagit all tid genom att krångla.
Stundtals har det varit mer av att repa upp och göra om, försöka korrigera det som  blivit fult än att faktiskt komma framåt. Men det är bara bita ihop och kämpa på.

Jag har så klart gjort mycket annat under veckan, kan ju inte bara dricka kaffe vid köksbordet eller blänga på tv. Men någonstans mitt i i vardagen och tristessen, har min dygnsrytm varit ur balans och det riktigt ordentligt.
Har i flera dagar vaknat runt 4-4.30 och varit hur pigg som helst, men någonstans mellan 10-11 så har tröttheten slagit till med full kraft. Som detta inte räcker med att jag stundtals inte orkar vara vaken, så har jag under veckan haft världens träningsvärk och vissa dagar även migrän.
Jag måste uppenbarligen ha åkt på något eller så är det min kropp som säger ifrån, det är bara att inse att jag verkligen behöver varva ner. Som tur är fredag och förhoppningsvis kan jag sova ut imorgon...

[Bild]

Jens Lapidus har gjort det igen, en spännande bok med intressant karaktärer och liv som insatser...

Jag vet inte om jag skulle vilja uppleva Sverige och Stockholms området, som Jens Lapidus beskriver det i sin nya bok...
Men den griper tag i en direkt.

Jag har hittat min nya

Mars redan, vart försvinner dagarna och veckorna någonstans?
Det känns som att jag antingen är på jobbet eller så är jag hemma, sen är det inte mycket mer som händer i mitt liv vad jag vet. Påstår inte att jag är missnöjd på något sättmen stundtals önskar jag, att livet innehöll mer av allt och ingenting.

Hur som helst så är det bara att kämpa på och blick framåt, inte mer vi kan göra i dessa pandemi tider.
Jag har mina böcker och serier som sysselsätter mig, samt ger mig avbrott från alla tråkigheter. Plus att jag varje kväll har lite fotvård för mig själv, för att underhålla fötterna men också för att orka stå upp varje förmiddag på jobbet.

Lars Kepler har ännu en gång lyckats med en väldigt spännande bok...

Det var allt för länge sedan som jag gick på stan utan att vara på väg någonstans, och det känns riktigt bra. När jag ändå är på stan och inte har någon tid att passa, så fick det även bli ett besök på Cafe Viskan, här råkar jag på bekanta ansikten. 

I mitt liv kan saker hända väldigt fort, enda jag önskar var att någon hade gett mig en hint om vad som var i görningen.
Fast å andra sidan så var den här överraskande förändringen positiv, och något som jag faktiskt behövde.
För ovanlighetens skull hade jag telefonmöte inbokat på förmiddagen, onsdags förra veckan med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag trodde det skulle vara ett vanligt samtal om hur jag har det, hur många timmar jag jobbar m.m

Men så blev det inte, för det visade sig att arbetsledaren tyckte att jag skulle gå vidare med min arbetsträning.
Som tur hade jag en bra handläggare, som hade koll på olika arbetsplarser som kunde vara något för mig.
Efter några telefonsamtal och lite diskussioner, så blev det bestämt att jag skulle iväg på studiesök som igår på Erikshjälpen.

Jag förstår fortfarande inte varför arbetsledaren inte kunde sagt något, innan mötet till mig.

Men det är inte första gången sådana här saker händer och sker. Som sagt så är det mycket jag inte förstår och som jag önskar vore bättre, men nu är saker som de är. 

Studiebesöket på Erikshjälpen gick hur bra som helst, bestämde mig fort fort för att jag ville börja där. Mycket för att det verkar vara en otroligt bra arbetsplats, men också för att det finns utvecklings möjligheter på det stället. Plus chansen att prova många olika arbetsuppgifter om man skulle vilja eller behöva det.