Idag fick bli en dag då jag skippar alla tråkiga måsten, saker som borde göras och njuter av tillvaron.
Det har varit en lång vecka med både sena kvällar och vissa dagar när man måste upp tidigt, oavsett vad man själv tycker och tänker. I onsdags kväll var det teater för min del och snacka om att jag var trött igår morse, när det var dags att bege sig till stan och träffa läkaren. Hade extremt stor lust att gå hem igen, ringa mottagningen och säga att jag inte skulle komma. Fast hade jag gjort det, hade saker och ting blivit mer problematiska, då det inte alltid är så himla lätt att få träffa läkare inom öppenvårdspsykiatrin. Å andra sidan hade jag tur att få träffa en underbar kvinnlig läkare, som verkligen lyssnade för att få grepp om situationen och hur hon kunde hjälpa mig bäst.  Nu träffade jag som tur denna läkare för att förlänga min sjukskrivning och detta besök var jobbigt, för helt plötsligt hade jag en panikattack. Från ingenstans och utanförvarning, troligen till följd av stress och att jag till sist slappnade av. Som tur gick allt bra och jag överlevde som sagt, även om det för några sekunder kändes som om jag kanske inte skulle klara mig igenom läkarbesöket.  

Nu håller jag tummarna för att framtiden ska kännas ljusare för mig, då jag blev fortsatt sjukskriven. Vilket också gör att jag kommer fortsätta med både mediciner och samtalsterapi, men även försöka komma igång med olika projekt här hemma.

Äntligen har jag tagit ut på stan, för lite miljöbyte och se vad som händer i stan. Satte mig i vanlig ordning å Cafe Viskan, och för en stund kunde jag sitta här utan att störas av allt som händer runt omkring mig.
Vad är problemet? Det finns inget som kan vara så roligt eller intressant, att hela Borås måste höra när 4 tonårstjejer sitter och skrattar. Ena stunden pratar gruppen lågt och i nästa stund ekar skratten över centrala Borås. Ingen respekt, hyfs eller uppfostran verkar finnas i gruppen, för detta är fansiken onormalt.
Nu funderar jag allvarligtvad att ta mig till, antingen säger jag till störande sällskap själv eller ber personalen. För sällskapets skrattattacker som hörs runt jorden, är efter 30 minuter extremt jobbigt att behöva lyssna på och det bara fortsätter. 

Strunt samma, nu tänker jag njuta av denna soliga tisdag ch försöka läsa klart boken som jag hållt på med i ett par dagar. Har fler böcker som väntar på läsning, då jag var på Göta Bibliotek i förra veckan. Lånade med mig en redig höf böcker hem och reserverade ännu fler böcker på nätet, som nu finns att hämta.
Gäller att få upp farten på läsningen, när jag har massa lånade böcker hemma och ännu fler låneböcker på gång. Så är det med den saken och som tur har jag att läsa, när det blir stunder över för det.

Lars Kepler har verkligen förmågan att trollbinda en som läsare och i denna nya bok, Lazarus är jag som läsare fast från första sidan.... Var beredd på spänning, action och en fartfylld resa.

Detta är en bok man inte gärna lägger ifrån sig, för man vill hela tiden veta vad som händer på nästa sida.

Idag är en sådan där dag då jag helst av allt hade varit kvar i sängen och inte behövt göra någonting alls, men dessa dagar är sällsynta. Istället var det bara att komma upp och ge sig ut i friska luften, för det sägs vara bra med frisk luft och en promenad.
Promenader och frisk luft i all ära, men nu är jag extremt trött på kylan, halkan och allt som hör vintern till. Problemet är att vintern precis har börjat och våren lär ju inte komma innan någon gång i mars eller april... Så det blir att bita ihop och försöka kämpa sig vidare, oavsett vad. Får helt enkelt hoppas på att mitt usla humör släpper inom kort, för just nu är allt bara så jäkla grått och dystert.
Suck, att bara tänka så gör ju inte saker och ting något bättre utan snarare till det sämre. Livet är bra roligt, för helt plötsligt när jag tänker mer positiva tankar och tänker på sådant som är positivt så känns allt så mycket bättre. Tänk vad en liten tanke kan påverka mig som människa.

Oavsett vad jag önskat att den här dagen skulle ha varit, så är jag ändå glad över att jag kom upp ur sängen och kom ut på en promenad. För utan det så hade jag inte tagit mig in till stan och Café Viskan, här har jag nu suttit ett tag och bara varit.
I vanlig ordning sitter jag i mitt vanliga hörn, läser, spelar Candy Crush Saga, bloggar och filosoferar över livet i största allmänhet. Det har blivit som ett litet kontor för mig vid detta bord, för ibland blir jag så inspirerad och full av energi när jag suttit här ett tag.
Katastrof i huvudet på mig, för jag har så mycket jag skulle vilja blogga om. Men jag vet inte i vilken ordning jag ska ta det, eller ens om vissa saker är något att skriva om.
Igår eftermiddag ringde min gamla kontaktperson från psykiatrin och ville boka en tid för samtal med mig, vilket kändes riktigt bra.
Trodde det skulle ta längre tid innan jag hörde något från psykiatrin, då läkaren på vårdcentralen skickade en remiss till dem i början av förra veckan. Som tur är så behövde jag inte vänta alls lång tid, jag bokade in ett beaök uppe på psyk nästa tisdag förmiddag. Då jag ändå inte hade några större planer för kommande vecka och helt ärligt, så ser jag fram emot att genomföra detta besök. Förhoppningsvis kan psykiatrin hjälpa mig mer än vad vårdcentralen kan göra, nästa vecka får jag veta mer om vad som komma skall och vad som sedan kommer hända framöver. 

Avslutningsvis vill jag ge er alla ett boktips, Jakthundarna. Handlar om polisen, försvunna flickor och felaktigt hanterad bevis, samt att försöka lägga skulden på någon annan.

Viveca Sten kan verkligen skriva och hon är en författare som får mig att fastna i boken. I grunden utan skuld är en riktigt spännande bok, där man får följa Nora Linde och hennes barn, samt Thomas Andreasson och allt som händer ute på ön Sandhamn med dess omnejd.
Nu är jag inne på min andra bok av Viveca Sten och jag blev verkligen inte besviken, för efter bara några sidor var jag fullständigt fast i boken och handlingen.

Starten på veckan var inte den roligaste, med en sjuk katt var utgången ganska klar och det var det bästa för alla.
Jag har försökt hålla mig sysselsatt med olika saker, så som städning och tvätt. Har fått ordning på min garderob, igår blev det att byta gardiner och matta. Det var verkligen på tiden att jag gjorde detta byte, då jag fick mattan i julklapp av mina föräldrar. Äntligen är det gjort, även om det tog emot att dra igång med gardinbyte och städa golvet för byte av matta.
Men nu är det gjort och vilken skillnad en matta och andra gardiner kan göra, helt otroligt måste jag säga.
Får vara nöjd med veckans alla insatser och därför tar jag en lugn dag på stan idag, började med besök på vårdcentralen för att lämna blodprover. Där träffade jag 2 släktingar, pappas kusiner, ena är ända från Uleåborg i norra Finland och den andra kusinen bor i Sabdhult inte långt från mig.
Inte ofta jag träffar på släkten på detta vis, men det var roligt att träffa dessa 2 damer och prata bort en stund med dem innan jag gav mig ut på stan. 

Förhoppningsvis blir nästa vecka lugnare och utan allt för stora bekymmer. I veckan när jag skulle till Blodcentralen, så var bussen jag skulle åka med inställd pga fordonsfel. Visst kan saker och ting hända med både bussar och bilar, men problemet var att man inte satte in någon ersättningbuss och trots allt hade jag turen att få lift med en tjej som hade tillgång till bil. Tack vare denna tjej kom jag i tid upp till sjukhuset och Blodcentralen, annars hade jag fått ringa och säga att jag skulle bli sen. Som tur är så finns det vänliga själar ute på landet som ibland kan erbjuda skjuts om man ska mot samma håll, stort tack till tjejen med Audi som såg till att jag kom in till stan. 

I vilket fall som helst tänker jag ta helg ch bara njuta av tillvaron, fram till nästa vecka. På måndag har jag läkarbesök på vårdcentralen och förhoppningsvis går det samtalet precis som jag vill.

Vissa dagar njuter jag verkligen av att bara vara hemma och inte behöva bege mig någonstans. Det närmsta jag går ut, är när jag släpper ut och in katterna genom ytterdörren och vissa dagar räcker det för mig. Igår njöt jag av att vara hemma, medan jag idag kände ett behov av att komma ut bland andra människor.
Idag hade jag även ärenden till stan, var tvungen att bege mig till Jobb Borås där min handläggare har sitt kontor och fylla i timrapporten för november. Om jag inte fyllt i den senast imorgon 12.00, skulle jag inte få någon lön i december och det är ju inte bra. Plus att jag har några julkort att lägga på brevlådan, så varför inte ta ett par timmar i stan istället för att sitta hemma varje dag.
Som så många gånger tidigare, fick det även bli ett besök på Café Viskan och här sitter jag nu. Njuter av en spännande bok, Rött spår som jag inte riktigt fått grepp om. Fast jag vill inte sluta läsa boken, då den från starten var ganska spännande och det finns ett mysterium som måste få sin lösning.

Imorgon blir det att träffa läkaren igen, förhoppningsvis blir det inte något problem att bli fortsatt sjukskriven på heltid. Och så har jag kommit igång med samtalsterpi, vilket gör att jag verkligen inte är på topp i mitt mående.
Med de senaste månadernas stress och allt annat som inträffat de senaste veckorna, funderar jag allvarligt på om jag ändå inte kan ha drabbats av utmattningssyndrom. Själv skulle jag påstå mig vara utbränd, å andra sidan kan jag ha gått ner i en depression med allt vad det innebär. Oavsett vilket nu är fallet för min del, så får jag vara nöjd med att imorgon ha en tid för att träffa läkaren och på torsdag är det dags för nästa omgång terapi. 

Detta är 3:e gången som jag går i någon form av samtalsterapi, och jag erkänner att det har hjälpt mig varje gång. Oavsett vad mina problem har varit och oavsett hur jag har mått, så har det i slutänden hjälpt mig. Jag hari ett par månades tid vetat om att jag behöver hjälp och någon att prata med, nu när jag äntligen är igång med terapin igen så känns livet bra mycket enklare. Oavsett vad jag har med mig i bagaget och vad som hänt den senaste tiden, känns det på något sätt som att jag kommer ta mig igenom allt och klara mig fint. Det viktigaste är ändå att jag låter det ta tid och att jag inte tvärt lägger ner med terapin, då jag vet att detta hjälper mig på lång sikt oavsett vad.