Tidigt på jobbet med en kopp kaffe och spännande bok eller tidning, det är en hyfsat bra start på dagen. Speciellt när det knappt är något folk i närheten, så öronen får vila en stund.

Det är tur för mig att det finns böcker här i världen, som kan hjälpa mig att slappna av eller slippa ha jobbigt långtråkigt.

Trots att det bara är onsdag eftermiddag, så känns det som om att den här veckan har hållt på i en evighet och lite till.

Igår vet jag inte riktigt vad det tog åt mig, men det blev bara för mycket och en person fick sina potatisar ordentligt heta.
Vuxna människor som beter sig som en snorunge, tror att världen kretsar kring denne och enbart denne.
Det har daltats, tyckts synd om och ingen har sagt ifrån ordentligt om att det får vara nog. Vi är på en arbetsplats, där alla har olika bakgrunder och orsaker till att vi är där. Men en person som mår dåligt och inte vet hur man beter sig bland folk, ska inte få förstöra för resten av oss.
Det är verkligen märkligt, folk tår runt och diskuterar saker och ting. Det pratas fram och tillbaka om vad som ska göras, sedan händer det ingenting och det stör mig något fruktansvärt mycket. Varför vågar ingen säga ifrån eller ta en jobbig diskussion? Jag må vara obekväm och väldigt jobbig, men tänker jag fortsätta vara och jag kommer fortsätta våga säga vad jag har att säga. Man får hata mig, man får älska mig och allt där emellan, men snacka inte skit bakom min rygg för då får man höra. Jag är brutalt ärlig, stolt över att våga säga ifrån och jag tänker inremändebeslag på det.

Efter mycket om och men samt mitt så kallade utbrott, så blev det helt plötsligt en annan stämning och atsmofär till idag på jobbet. Och det känns riktigt bra att äntligen vädrat det som många kanske tänkt och grubblat över, men inte vågat säga något om.

Var även en vända på vårdcentralen med min höger hand, för att träffa läkaren pga av att det sedan en tid börjat växa en knöl eller knuta. Träffade min vanliga läkare som efter en ordentlig undersökning, tyckte jag skulle avvakta i ytterligare 6 veckor och fortsätta med övningarna jag fått från arbetsterapeuten samt värktabletter.

Det kändes så där att behöva avvakta i ytterligare några veckor, utan några direkta åtgärder. Jag kontaktade vårdcentralen pga av att jag har ont pga knölen och att jag har viss begränsad rörlighet i handleden, men läkaren gjorde sin bedömning och den får jag acceptera. 

Valde ändå att skicka en Egenremiss till ortopedi mottagning på sjukhuset, för att förhoppningsvis få hjälp av dem istället. Väntar på att en läkare ska göra en bedömning av min remiss och nu får jag invänta den, förhoppningsvis blir det positiva besked från sjukhuset.  

Fått veta att knölen jag har är en Ganglion, vätskefyllda utbuktning och ofarlig.

Stephen King är igång igen och denna gång i en tunnare bok, än vad jag vanligtvis är van vid att han skriver.
Senare är å andra sidan en riktigt spännande och stundtals skrämmande bok, blir intressant att se hur den här boken slutar. 

Fredags feelingen har infunnit sig, till kaffet har jag sällskap av Harlan Coben och boken Sex år. Framför tv:n håller jag på med mina sjalar, och den sista tiden hadet varit en sjal tagit all tid genom att krångla.
Stundtals har det varit mer av att repa upp och göra om, försöka korrigera det som  blivit fult än att faktiskt komma framåt. Men det är bara bita ihop och kämpa på.

Jag har så klart gjort mycket annat under veckan, kan ju inte bara dricka kaffe vid köksbordet eller blänga på tv. Men någonstans mitt i i vardagen och tristessen, har min dygnsrytm varit ur balans och det riktigt ordentligt.
Har i flera dagar vaknat runt 4-4.30 och varit hur pigg som helst, men någonstans mellan 10-11 så har tröttheten slagit till med full kraft. Som detta inte räcker med att jag stundtals inte orkar vara vaken, så har jag under veckan haft världens träningsvärk och vissa dagar även migrän.
Jag måste uppenbarligen ha åkt på något eller så är det min kropp som säger ifrån, det är bara att inse att jag verkligen behöver varva ner. Som tur är fredag och förhoppningsvis kan jag sova ut imorgon...

[Bild]

Jens Lapidus har gjort det igen, en spännande bok med intressant karaktärer och liv som insatser...

Jag vet inte om jag skulle vilja uppleva Sverige och Stockholms området, som Jens Lapidus beskriver det i sin nya bok...
Men den griper tag i en direkt.

Jag har hittat min nya

Mars redan, vart försvinner dagarna och veckorna någonstans?
Det känns som att jag antingen är på jobbet eller så är jag hemma, sen är det inte mycket mer som händer i mitt liv vad jag vet. Påstår inte att jag är missnöjd på något sättmen stundtals önskar jag, att livet innehöll mer av allt och ingenting.

Hur som helst så är det bara att kämpa på och blick framåt, inte mer vi kan göra i dessa pandemi tider.
Jag har mina böcker och serier som sysselsätter mig, samt ger mig avbrott från alla tråkigheter. Plus att jag varje kväll har lite fotvård för mig själv, för att underhålla fötterna men också för att orka stå upp varje förmiddag på jobbet.