Jag har sagt det förr och får säga det igen, man kan nog aldrig sluta förvånas över mänskligheten.
För några månader sedan hade jag i princip inga skor att packa, men nu bara väller det in. Det är alla sorters skor, i alla former, storlekar och skicken varierar från helt nya till sådana jag aldrig skulle skänka ens till min värsta fienden. Oavsett vad får jag vara glad över att folk ändå väljer att lämna in saker till Stiftelsen Vitryssland, för annars skulle jag inte ha ett jobb. Då jag jobbar halvtid och är ledig på onsdagar, så hade det ibland varit skönt att vissa dagar få hjälp med att packa undan en del skor. För det händer mellan varven att jag inte alltid hinner med, oavsett hur mycket jag än försöker och kämpar. Men det är kanske för mycket begärt, även om jag vet att kollegorna ställer upp och hjälper till om jag ber om det.

Personalansvarig kom förbi och skulle kolla läget med denne är handläggare för i Borås Stad, men uppenbarligen kan man fullständigt skita i mig. Då han av någon anledning inte kom när jag var på jobbet, vilket jag är glad över om jag ska vara helt ärlig. Man kan lugnt säga att jag inte har så värst mycket till överS för den människan, då denne tror sig vara bättre än alla andra och har ingen som helst koll på någonting över huvvudtaget. 
I vilket fall som helst så blir det en shoppingtur med jobbet ner till Ullared den 27/11, och detta ser jag verkligen fram emot. Alltid lika roligt att göra sådana här saker med kollegorna och cheferna, komMA bort från vardagen och allt slit på jobbet. 

Jag har aldrig varit ett stort fan av Björn Skifs, men självklart har jag hört många av hans låtar på radion under min uppväxt.
Igår bar det äntligen av till Göteborg och Scandinavium, för att se Björn Skifs live på scen. Ärligt talat så var jag till en början lite skeptiskt det hela, men väl på plats med Skifs på scen så blev jag frälst till viss del.
Jag kan inte säga stt jag älskar honom och hans musik, men jag erkänner att efter lyssnat på honom i 2 timmar så gillar jag han skarpt.

Som tur är så har jag en pappa som vet hur att köra bil och som kan fixa sig ur de svåraste situationer, som kan uppstå i trafiken.
Oavsett om du kommer från Borås eller från Sandhult, så är det 2 jävla backar som man ska uppför och så fort den första snön kommer är det alltid kaos. Och varje vinter sätter sig de utländska långtradarna och lastbilarna i backarna, efter att bott här i 30 år så har jag slutat förvånas över utländska långtradare.
Men igår var det inte någon lastbil som ställt till med problem, utan folk i vanliga bilar med sina sommardäck som fastnade i backen precis innan man nådde upp till krönet. Självklart stod det någon ute på vägen och skulle stoppa alla och det även min bil, vilket gjorde att pappa inte kunde köra vidare.
Oavsett vilket vet jag inte om pappa faktiskt hade klarat av att passera krönet, då det var sommardäck även på våran bil.

Efter mycket om och men, drygt 40 minuter senare och en omväg på ca 1 mil kom vi till sist hem och tur var ju det.
Tur för mig att jag faktiskt har en pappa som vet hur att köra bil, för jag hade inte ens försökt ta mig upp för backen med sommardäcken.

På sistone har jag inte haft vare sig orken eller lusten att skriva något här på bloggen, men nu ska jag göra ett tappert försök. Jag kan inte påstå att mitt liv den senaste tiden har varit guld och gröna skogar, men varje dag har jag klivit upp ur sängen och försökt göra det bästa av situationen.
Igår var en sådan dag, där allt vände som på en 5 öring och snabbare ändå.

Dagen började hyfsat bra ändå, jag och några kollegor var på extralagret som vi har för att hämta lådor. Del av byggnaden syns i bilden ovanför, för bilen skulle iväg på hämtning nere i Kungsbacka. Saken blev som sådan att jag fick åka med en pall lådor, på bilens flak till andra sidan där allt händer och sker på Stiftelsen Vitryssland.
Detta var hur roligt som helst, att få åka på flaket och så om bara inne på området samt i väldigt låg hastighet. Vore kanske inte så bra att göra en sådan här grej ute på gatorna i stan, med all trafik och allt.

Senare på förmiddagen började både ryggen och ena knät krångla som tusan, vilket gjorde att mitt humör bara blev sämre och sämre. Trots värk både högt och lågt försökte jag jobba på i det tempo som jag orkade med, men det är inte lätt att försöka hålla igång. Speciellt inte när man ser andra kollegor, som bara sitter vid sina platser och i princip enbart leker med sina mobiler långa stunder. 

Visst jag hade kunnat göra precis likadant själv, annars hade jag kunnat gå till chefen och ta upp detta. Att vissa inte gör speciellt mycket och jag sliter mig förbannad, men det skulle å andra sidan skulle det göra mig obekväm. Fast hellre obekväm kollega, än en som låter skit och annat fortsätta. Jag får se hur det blir de närmaste dagarna, blir det inte bättre får jag helt enkelt göra något åt saken. 

Vissa dagar lyckas bli väldigt bra, oavsett vad som händer och sker. Tisdagar är en sådan dag på jobbet, när man kan ta det hur lugnt som helst och ändå få hur mycket som helst gjort. Jag har gått och gäspat hela förmiddagen, konstant och detta trots att jag lyckades sova hela natten. 
Idag har varit en riktigt skön och lugn dag på jobbet, inga orosmoment eller personer som man aldrig vet vad denna kommer att få för sig. Det finns en person på jobbet som jag upptäckt inte alls mår bra och några andra kollegor med mig, problemet är att personen ifråga inte verkar ha någon insikt om detta. Saken är att jag inte kan ta upp saken med personen ifråga, fast jag har redan gjort vad jag kunnat göra för att hjälpa personen ifråga.
Nu kan jag bara hoppas på det bästa, hålla tummarna för att det inom en snar framtid sker en drastisk förändring. Skulle nu inget hända på någon vecka, får jag göra ett nytt försök med att få hjälp med detta. 

I vilket fall som helst så rullar saker och ting på som det brukar på Stiftelsen Vitryssland, på torsdag 18/10 är det loppis 16.30-19.00 och på fredag 19/10 öppnar loppisen 10.00
Är osäker på om loppisen stänger 12.30 eller 13.00, så det får jag lämna osagt.

Trots att 1 vecka har gått sedan jag var hos barnmorskan, så har jag fortfarande ett fint blåmärke på insidan av överarmen. Det har även dykt upp ett "skrubbsår" eller vad nu det ska kallas, efter alla plåster som jag haft över såret. Men som tur är så har det pyttelilla såret läkt ihop, enbart skårpa kvar som minne och skrubbsåret som jag kallar det börjar sakta läka ihop.

Sjuttons gubbar, varför är det alltid jag som ska lyckas med sådana här saker?

Även blåmärket som jag fick efter lämnat blodprov i fredags, på vårdcentralen börjar ge med sig. Suck för att jag har så lätt få dessa jäkligt underbara blåmärken, tur att de sitter som de ändå gör.
Trots blåmärken ich skrubbsår efter för mycket plåsteranvändade, har det mot all förmodan gått bra att jobba.

Många "aj" och "helvetets jävla blåmärke" har det blivit, men jag har bititt ihop och kämpat på trots allt.

Jag kan inte sluta förvånas över hur mycket skor det kommer in, som jag ska ta hand och packa för vidare transport till Litauen och Vitryssland. Det är som att folk har fått det här med att skänka till välgörenhet och behövande på hjärnan, missförstå mig rätt nu. Jag är glad och stolt över att vara Boråsare och att jag får jobba på Stiftelsen Vitryssland, för det visar att det finns så många underbara och givmilda människor i och runt Borås. Det skänks allt från husgeråd, böcker, spel för både vuxna och barn, till skor och kläder. 

Igår kväll var jag som sagt på Stiftelsen Vitrysslands loppis, och gjorde några fynd i bokväg.
I vanlig ordning när dörren öppnades, så skulle alla in genom dörren samtidigt eller ännu bättre först in. Det trots att man stod en bit bak i kön och detta slutar aldrig att förvåna mig, oavsett hur många loppisar jag gått på under åren som jag jobbat på Stiftelsen Vitryssland.
Jag är väldigt nöjd med mina bokfynd, då några av titlarna står på min "att läsa"-lista. Ser verkligen fram emot nästa loppis och det är med förhoppning om att jag ska hitta ännu fler böcker att läsa, men även några cd-böcker som jag kan ge mamma i julklapp.

Tack syster och sambo i Linköping för den fina lampan och lyktorna.

Lampan passar perfekt i fönstret och i stil med det jag själv hade tänkt skaffa.

I vanliga fall gillar jag inte attsitta i ett fullt väntrum och vänta på att det ska bli min tur, men idag är det faktiskt skönt att bara sitta ner och vänta. Väntrummet var fullt när jag kom hit till mottagningen, men nu börjar det bli allt mindre väntande kvinnor. Förhoppningsvis är det snart min tur, så jag slipper vänta allt för länge till.
Det är inte ofta jag behöver träffa en barnmorska, men ibland är det nödvändigt och idag behöver jag byta ut min p-stav (preventinmedel).

När det här besöket är avklarat, blir det att gå en sväng på stan och kolla runt. Innan det är dags att besök Stiftelsen Vitrysslands loppis, och förhoppningsvis hittar jag ett gäng med böcker att köpa. Kanske kan jag hitta annat som jag kan ge bort i present/julklapp.