På sistone har jag inte haft vare sig orken eller lusten att skriva något här på bloggen, men nu ska jag göra ett tappert försök. Jag kan inte påstå att mitt liv den senaste tiden har varit guld och gröna skogar, men varje dag har jag klivit upp ur sängen och försökt göra det bästa av situationen.
Igår var en sådan dag, där allt vände som på en 5 öring och snabbare ändå.

Dagen började hyfsat bra ändå, jag och några kollegor var på extralagret som vi har för att hämta lådor. Del av byggnaden syns i bilden ovanför, för bilen skulle iväg på hämtning nere i Kungsbacka. Saken blev som sådan att jag fick åka med en pall lådor, på bilens flak till andra sidan där allt händer och sker på Stiftelsen Vitryssland.
Detta var hur roligt som helst, att få åka på flaket och så om bara inne på området samt i väldigt låg hastighet. Vore kanske inte så bra att göra en sådan här grej ute på gatorna i stan, med all trafik och allt.

Senare på förmiddagen började både ryggen och ena knät krångla som tusan, vilket gjorde att mitt humör bara blev sämre och sämre. Trots värk både högt och lågt försökte jag jobba på i det tempo som jag orkade med, men det är inte lätt att försöka hålla igång. Speciellt inte när man ser andra kollegor, som bara sitter vid sina platser och i princip enbart leker med sina mobiler långa stunder. 

Visst jag hade kunnat göra precis likadant själv, annars hade jag kunnat gå till chefen och ta upp detta. Att vissa inte gör speciellt mycket och jag sliter mig förbannad, men det skulle å andra sidan skulle det göra mig obekväm. Fast hellre obekväm kollega, än en som låter skit och annat fortsätta. Jag får se hur det blir de närmaste dagarna, blir det inte bättre får jag helt enkelt göra något åt saken.