Fansiken vilken jävla hemlängtan jag har, skulle göra mycket för att få bege mig mot färjan i Åbo. Fast jag ska nog stå ut även idag, för imorgon bär det av mot Åbo, färjan och hemåt...
På det stora hela har semestern varit bra, men nu har jag fått nog av semester här uppe i norr och Finland. Ibland är det bara då och som tur är, så har jag ledigt även nästa vecka och det gör att jag har tid att återhämta mig efter den här resan. Plus att jag får möjligheten att anpassa mig till att prata mer svenska än vad jag gjort den här veckan. Inte lätt när man växlar mellan finska och svenska, och för det mesta pratar finska mest hela tiden.
I onsdags blev jag tilltalad som fru, av en bekant till min farfar och det fick mig att dö av skratt. Lyckades svara att min pappa stod jämte farfar, men det var en artig man som tilltalade mig och uppenbarligen har jag uponått den ärbara åldern av Fru. Verkligen inte lätt att vara mig, speciellt inte när jag måste fråga flera gånger om dagen om vad vissa ord på finska ord betyder då jag inte förstår språket så bra.
I vilket fall som helst så skriver jag mer om resan i början nästa vecka, på återseende.

Äntligen har jag satt tänderna i Det som inte dödar oss, av David Lagercrantz.
Wow vilken bladvändare från försts sidan, detta är en bok som verkligen inte går att lägga ifrån sig. Är glad att jag sparade denna bok till resan upp till Haparanda, så att jag har något spännande att läsa.

[Bild]

Sitter här i köket och filosoferar över livet i största allmänhet, skönt att äntligen ha lite tyst och lugnt omkring mig.

Helt otrolig vad en persons pratande och grejande kan driva mig till vansinne, pratande tar aldrig slut och sedan alla saker som ska vissas. Ännu värre är alla saker som man försöker ge mig, trots att jag sagt att jag inte vill ha sakerna och inte heller har plats för prylarna. För varför ska jag ta emot saker, som jag ändå inte vill ha och bara skulle skicka vidare om jag tog emot dem. Det är bara onödigt att ta emot sakerna och det får mig att undra över en sak, om man nu vill ge bort alla dessa saker. Varför lämnar man inte bara sakerna till någon loppis eller lämnar in det till något ställe som håller på med välgörenhet? 

Det blev en roadtrpp upp till Över Torneå idag på förmiddagen, upp åkte vi på svenska sidan och ner till Torneå/Haparanda på finska sidan.
Det är verkligen skillnad på vilken sida av gränsen man åker på, för på svenska sidan är det vägarbeten högt och lågt. Medans på finska sidan är alla söndagsbilister och pensionärer ute i trafiken, vilket får mig vansinnig mellan varven...

Äntligen var man framme hos farfar i Haparanda, och kan inta en ordentlig kopp kaffe här i köket.
Inga fler långresor för min del under de närmaste åren, inte efter dagens långa etapp från Borås till Haparanda...

Just nu känns det som att det är kaos i huvudet på mig, för det skulle inte förvåna mig om jag glömt hälften av allt som ska göras och packas. Imorgon bitti runt 5 åker jag och pappa norrut med ett stopp i Linköping, där det blir kort besök hos syster med sambon. Sedan bär det av hela vägen upp till farfar och Haparanda, blir roligt att göra morgondagens roadtripp på svensk sidan av Östersjön för en gångs skull.

Så nu är det fullt ös med städning och senare i eftermiddag blir det att packa det absolut sista,som ska behövas med på resan. Jag hoppas och håller tummarna för att allt är ner packat, och skulle jag mot all förmodan glömt något går det alltid att köpa i Haparanda.

Igår var det återigen dags att lasta bil till Vitryssland på jobbet, den hör gången bestämde jag mig för att hjälpa grabbarna då vi var så lite folk på jobbet som kunde hjälpa till. Samanlagt var vi 7 personer allt som allt, det gick hur bra som helst men jag var ju inte alls beredd på vilken träningsvärk man kunde få.
Min uppgift blev att hjälpa kollegoena med att lasta lådor på säckakärror, vilket är ett av de lättare jobben enligt mig. För då slipper jag vara ute på släppet och stuva lådorna på höjden, kände att kollegorna hade ett bättre öga för det.
Jag visste att det var tungt att lasta bil till Litauen och Vitryssland, men ärligt talat så trodde jag inte det var så här tungt. Igår vid 10-tiden hade jag redig träningsvärk i armar och axlar, trodde inte det kunde bli värre.

Ack vad jag tog fel, imorse fick jag för mig attjag var döende då jag knappt kom ur sängen. Ska sluta klaga över träningsvärk efter att ha hjälpt till med lastning av bil, det var nära att jag höll på att ringa kollegan och be denna köra mig till akuten. För jag har aldrig varit med om att träningsvärk kan vara så här jävla jobbig, förhoppningsvis och jag håller verkligen tummarna för att nästa gång inte alls blir lika jobbigt.

Vilken vecka det har varit, om jag hade kunnat skulle jag vrida klockan framåt så att jag redan imorgon skulle på semester. Men jag får snällt ge mig till tåls och snällt vänta tills på fredag, då min efterlängtade semester tar vid och som jag längtar. Nästa vecka kan bli riktigt seg men jag hoppas verkligen att veckan går fort, för jag vill verkligen iväg på semester och bara släppa allt som har varit med jobbet.

Fick besked om att syster med sambo väntar tillökning i familjen, inte barn som tur är för min del. Utan 2 kattungar som just nu bor på katthem i Linköping, har sett bild på kattungarnas bror och jag är nästan svartsjuk. Vill också ha kattunge, men så länge gubbarna (katterna) lever kommer det inte bli några nya katter och kanske är det lika bra det. 

I måndags var jag äntligen hos sjukgymnasten och det var inte så farligt som jag fått för mig. Började med en undersökning av mitt krånglande högerknä, sedan pratade vi fram och tillbaka om hur jag bäst skulle gå till väga. 

Fick med mig ett papper med övningar hem, som jag ska göra 2 gånger om dagen och som tur är så är övningarna väldigt enkla att utföra. Till min fördel som hatar allt vad gympa och liknande heter, återbesök bokades till efter att jag kommit hem från Finland och semestern.