Räcker det att jag har psykiska problem? Igår när jag träffade läkaren på vårdcentralen, för att förlänga min sjukskrivning, fick jag svar på mina blodprover som lämnades innan semestern. Jag hade i början av sommaren sökt hos vårdcentralen, då jag svettades koppiösa mängder och det oavsett om jag gjorde någonting eller bara satt rätt upp och ner. Provsvaren visade sig att jag har problem med min sköldskörtel, diagnosen heter något fint som jag inte kommer ihåg och därför säger jag struma.
Struma är ingenting nytt för mig, då min mamma har denna diagnos och genom mamma har jag lärt mig lite. Jag var ärligt talat inte förvånad över att jag drabbats själv av struma, då det är genetiskt och under de senaste månaderna har jag känt att något är fel i kroppen. Har länge tänkt att det har med mitt psyke att göra, då jag har haft mina psykiska diagnoser sedan 2010. Men så visade det sig vara något fysiskt fel på mig nu till råga på allt, och helt plötsligt känner jag mer frisk än någonsin. Ja så kan ju man också reagera på ett sjukdomsbesked, å andra sidan är jag väldigt glad och lättad över beskedet då jag sedan tidigare är bekant med sjukdomen. 

Personalansvarig kom förbi på jobbet och ville kolle läget med oss som har en anställning i kommunen, och ärligt talat läger jag ner med att försöka förstå mig på människan...

Det finns inte ord för att beskriva vad jag tycker, tänker och känner om den här persomen. Bäst att därför inte försöka beskriva det heller, för det kan bli väldigt dumt i slutänden. En sak är säker, det är att jag har väldigt svårt för personen ifråga, men jag har en plan och den får jag helt enkelt hålla mig till.