Bara konstatera att världen som jag känner den har blivit fullständigt upp och ner, eller så är det jag som förlorat mitt förstånd.
Och förståndet mitt har varit lite svajigt den sista tiden, det är jag redo att erkänna. Mycket tack vare långvarig stress av olika saker, men också för att jag är så förbannat och jävligt trött på att höra om "corona", hålla avståndet och "det är så synd om mig". Är det någon som det verkligen är synd om så är det faktiskt dem som drabbats, dem som förlorat någon pga detta virus och alla människor som kämpar inom vården 

Sitter i ett av fyra arbetsrum och rum 2 som jag sitter i, ska vara det så kallade lugnare rummet. Men den sista tiden har det varit allt annat än lugnt i arbetsrummet, det är 3-4 personer som pratar och det låter som en hel idrottshall är fylld med människor. 

Stundtals går det inte att tänka och än mindre höra vad någon av de andra i rummet säger, så jag sa till en av arbetsledarna om detta och att jag i värsta fall måste byta rum. Att jag skulle byta arbetsrum var något som inte gillades, så det fick fart på arbetsledaren. Personerna som pratade fick sig en tillsägelse om att sänka volymen och tänka på övriga som jobbade i samma rum, det återstår nu att se hur länge detta lugn håller i sig.