Det här inlägget har jag länge gått och funderat över, men det är först nu jag kan få ihop tankar, känslooch bilderna som snurrat runt i huvudet på mig.

Har ni tänkt på en sak kring det här med Covid-19 och vad det är som rappoteras kring det?
Sedan i våras 2020 har jag hört om följande:
-Restriktioner
-Äldre och deras situation
-De som kan och kommer att jobba hem ifrån
-Gymnasieelever pluggar på distans och missar studentfriandet, flakåkning

Men någonstans i all rapportering kring Covid-19 och allt som följt, har man missat en stor grupp med människor.
Nämligen de människor precis som jag, deltar i någon form av arbetsmarknadspolitiskt program eller rehabiliteras tillbaka mot arbetsmarknaden. Plus alla vi som har någon form av psykisk diagnos, vars tillvaro ställts på ända pga inställda aktiviteter osv...

Jag som arbetstränar, lider av psykiska problem och har andra sjukdomar måste iväg varje dag till arbetsplatsen, för annars förlorar jag min ersättning pga "ogiltig frånvaro." Under den här pandemiN har jag stundtals känt mig väldigt diskriminerad, jag kan inte jobba hemifrån och jag kan inte heller stanna hemma pga mina allergier som gör att jag snörvlar, hostar och mina ögon rinner. Tror inte Försäkringskassan godkänner att jag stannar hemma allt för länge av den orsaken och min läkare sjukskriver mig garanterat inte längre perioder för att jag är allergisk. 

Men vad sjuttons gubbar, jag ska inte gnälla och beklaga mig längre. Det finns de som har det både tuffare och mycket jobbigare än mig, som inte är sjuk utan bara allergisk.

Det här med restriktioner högt och lågt tjattas det om överallt, vem orkar snart bry sig om vad som gäller? Jag håller mig till vanligt bondförnuft och folkvett, och med dessa saker anser jag mig klara mig ganska bra. Jag försöker hålla mitt avstånd, tvätta händer och handsprit, hemma när jag är sjuk osv. Men helt plötsligt så kommer det allt fler restriktioner, uppmaningar från regering och sakkunniga kring detta med pandemin... Så här här om dagen fick jag nog och bestämde mig för en sak, jag fortsätter på det vis jag gjort fram tills idag och håller tummarna för att jag ska hålla mig frisk. Men jag är fortfarande av samma åsikt som för ett halvår sedan eller ännu tidigare, regeringen och övriga myndigheter har gjort för lite, för sent och inte tagit något som helst ansvar.
Regeringen gör på tok för lite och på tok för sent, skärp er och ta erat jävla ansvar!

Det finns några grupper, som mina åsikter och tankar inte har med att göra. Vilket är följande:
All sjukvårdspersonal som sliter dygnet runt, utan ledighet eller kompensation.
Samt alla de som på något sätt drabbats av Covis-19, mina tankar går till er.