Man märker tydligt en skillnad på jobbet, det är lugnare och ett helt annat tempo jämfört med förra veckan. Å andra sidan är allt som vanligt igen från och med imorse, den bittre och högljudde leksaksmannen är tillbaka med små undantag. Idag har inte volymen på personen alls varit den normala och jag kan känna en enorm bitterhet gentemot mig, från personen ifråga. Å andra sidan är det uppenbarligen inte jag som har problem, då jag ärligt talat inte bryr mig om människan så länge han inte bråkar med mig. 
Av någon anledning lyckas alltid vissa människorfå chans efter chans, trots vissa fel och brister.
Men vem är jag att döma? Jag är inte perfekt men jag försöker varje dag göra mitt bästa och kämpar på. Vilket gör att jag funderar varför man låter vissa människor fortsätta i en avighet, trots saker som sagts och hänt. Oavsett vad jag tycker och tänker om saker, så är det inte insluppnes jag som bestämmer om vem eller vilka som får komma/komma tillbaka till Stiftelsen Vitryssland. Å andra sidan är jag en sådan person som inte gör mycket väsen av mig, jag ser och hör mer än många kanske faktiskt tror om mig. Att veta saker och ting kan ha sina fördelar om man någon gång skulle behöva använda sig av denna information, men samtidigt är jag såpass smart att jag aldrig utsätter mig själv för situationer som i slutänden kan skada mig.