I vanlig ordning känns det som om tiden bara rusar iväg, våren kommer med stormsteg och med våren pollen.
Men som många andra allergiker med mig, så är det bara att kämpa på och göra det bästa av varje dag med hjälp av olika mediciner.

Får vara glad över att jag bara drabbas av rinnande näsa och ögon som kliar, nu när pollen säsongen är i full gång igen...

Igår hade jag telefonmöte med Arbetsörmedlingen och Försäkringskassan, som gick mycket lättare än jag förväntat mig och snabbare för den delen.
Det mesta hade jag redan koll på, och skulle nu någon fråga dyka upp så vet jag vart att vända mig. Så i nästa vecka kommer jag gå från Samverkan till Jobb- och utvecklingsgarantin, vilket jag verkligen ser fram emot. Det var ändå på tiden att något hände på den här fronten och så blir jag kvar på Erikshjälpen till hösten någon gång, kan ju inte bli bättre för att vara ärlig.

Sedan har jag fått möjligheten att bytaarbetsuppgifter, lära mig nya saker och testa andra delar. Nu har jag full upp med att lära mig att fixa med kläder och se till att de får egna lagerplatser samt se till att det är snyggt i alla hyllor. 

Vart tar tiden vägen egentligen? Ena dagen kan vara seg och nästa dag, ja den försvinner i ett par blinkningar.
I ett par blinkningar har åren försvunnit, sedan jag sydde en tavla som senare skickades till farmor och farfar i Haparanda. Det var sent på hösten 2009, så i 12 år har tavlan hängt uppe i Haparanda och nu har den kommit hem till mig igen efter många år.
Tavlan var det enda jag önskade få nu när farfar inte finns kvar längre, redan när farmor gick bort pratade jag om att få ge tavlan vidare inom släkten sen när den tiden kom. Nu har tiden kommit att jag inte längre har några mor- eller farföräldrar kvar i livet, men jag har många minnen av dem och tavlan är ett av många minnen.

Det har blivit en lång dag och det mycket för att jag väntat på att pappa ska komma hem. 

Han har varit ett par dagar i Haparanda, för att fixa med papper och andra saker som behövde ordnas med på plats. Och av någon anledning bestämde hans sig för att köra själv, hela vägen från Haparanda ner till Borås och starten gick någon gång efter 4 imorse. så under dagen har jag haft lite telefonkontakt, för att se hur resan går och att han tar pauser med jämna mellanrum. 

Första rapporten vid 11-tiden var ankomst ca 19.30,
Sista rapporten från Sille vägkrog vid 17.10 var ankomst ca 21.00

Fredags feelingen har infunnit sig, till kaffet har jag sällskap av Harlan Coben och boken Sex år. Framför tv:n håller jag på med mina sjalar, och den sista tiden hadet varit en sjal tagit all tid genom att krångla.
Stundtals har det varit mer av att repa upp och göra om, försöka korrigera det som  blivit fult än att faktiskt komma framåt. Men det är bara bita ihop och kämpa på.

Jag har så klart gjort mycket annat under veckan, kan ju inte bara dricka kaffe vid köksbordet eller blänga på tv. Men någonstans mitt i i vardagen och tristessen, har min dygnsrytm varit ur balans och det riktigt ordentligt.
Har i flera dagar vaknat runt 4-4.30 och varit hur pigg som helst, men någonstans mellan 10-11 så har tröttheten slagit till med full kraft. Som detta inte räcker med att jag stundtals inte orkar vara vaken, så har jag under veckan haft världens träningsvärk och vissa dagar även migrän.
Jag måste uppenbarligen ha åkt på något eller så är det min kropp som säger ifrån, det är bara att inse att jag verkligen behöver varva ner. Som tur är fredag och förhoppningsvis kan jag sova ut imorgon...

[Bild]

Äntligen fredag kväll och helgen har precis kommit, för den här veckan har varit upp och ner vända världen.

Får vara glad över de små sakerna, som gör att man orkar med ännu en dag.

Glad över att jag har en vän som kan måla och gav mig denna underbara tavla, som jag såg här om året på en liten utställning.

Livet är inte alltid en dans på rosor, även om det stundtals känns som om vissa försöker uppvisa den perfekta fasaden om sitt liv.
Jag har mina krämpor och får ta varje dag som den kommer, bara att gå upp på morgonen och göra det bästa av situationen.
Jag är inte någon hurtig jävel som är ute och springer varje dag, går till gymmet flera gånger i veckan eller något liknande.
Isället får jag hålla mig till min vardagsmotion, som är promenader varje vardag och så övningar som både fysioterapet och arbetsterapet har gett mig.

Den senaste tiden har min höger hand krånglat och stundtals gjort riktigt ont, vilket har drivit mig till vansinne.
Så det blev för mig att förra veckan boka tid till arbetsterapeten på Älvsborgs Rehab Center, och i förgår var jag där. Som tur var för mig så fanns det hjälp och välbehövliga råd att få...
Då jag haft ont en längre tid och upplevt handleden svagare än tidigare, fick jag övningar som ska göras varje dag med gummibandet och det verkar funka. Plus att värktabletter har ju hjälpt till med att få bort smärtan, så det är bara för mig att fortsätta med alla övningar.

Så nu är jag igång med att göra olika övningar för både axlar, handled och ryggen. Dessa övningar gör att jag inte orkar med någon mer träning eller motion.

Å andra sidan får jag vara glad över att jag kan hålla igång med enkla övningar, utan massa måsten och det numera sker per automatik.

Snacka om skillnad i olika ersättningar som man får antingen från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, det är rena rama cirkusen att försöka få ihop det ekonomiska. 

Fram tills nu har jag haft rehabiliteringsersättning, som grundar sig på tidigare inkomster och om jag har jobbat eller ej. Men nu när jag om ett tag ska gå över till aktivitetsstöd, som har med a-kassa och andra saker att göra fick jag mig en mindre chock. Jag trodde och antog att man skulle kunna klara sig på enbart aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen, men där tog jag rejält fel eftersom jag varit sjukskriven väldigt länge.

Så jag fick rådet att kontakta Försörjningsenheten här i Borås, och ansöka om bidrag från dem. Inte det roligaste samtalet att ringa, men vad sjuttons gubbar ska jag göra? 

På något sätt måste jag se till att klara min egen försörjning, har ingenmansland som kan stötta mig mer ekonomiskt än vad de redan gör. Så jag ringde samtalet och förklarade situationen som jag skulle komma att hamna i och har nu fått massa papper hemskickade. Roligt att behöva fylla i massa papper med olika uppgifter, skriva ut massa olika saker och fixa med andra saker. 

Kanske kan jag någon gång på ålderns höst bli professor eller liknande, i ämnen typ "Livet är ingen dans på rosor" eller något annat liknande ämne.

Jens Lapidus har gjort det igen, en spännande bok med intressant karaktärer och liv som insatser...